Lekträff - på bortaplan!

Något jag och maken bestämde oss för tidigt, redan innan Elisabet föddes, var att vi så fort som möjligt skulle vänja våra barn vid att bli lämnade till barnvakter. Inte för att vi nödvändigtvis behövde barnvakt, men för att lära dem känna trygghet hos andra vuxna än oss. Farmor var först ut, redan när Elisabet var knappa två månader gick jag och maken ut på restaurang för att fira min födelsedag. Sedan har vi lämnat henne hos olika vänner, men mest familj då det har varit smidigast.

När Roland kom, så hade de flesta av våra vänner minst ett eget barn. Det känns som en helt annan sak att lämna två små barn till någon, än bara ett. De senaste åren är det därför bara farmor, mormor och morfar som varit barnvakt, utom en gång i våras då Roland ensam var hos några vänner medan Elisabet var på kalas. Vi har inte heller något större behov av barnvakt, vi passar på att göra tumanhandutflykter när vi är hos mina föräldrar.

Sedan är det så, att ju tydligare Elisabets funktionshinder har blivit, desto mer försvarsberedd har jag blivit. Att lämna henne en stund hos någon som har känt henne hela livet, till exempel någon i föräldragruppen, skulle jag inte tveka inför. Men att lämna henne på ett kalas - nej, där är jag inte redo. Särskilt inte om det är hos någon hon inte besökt tidigare, så att hon inte känner igen sig. Det känns inte heller snällt mot födelsedagsbarnet och dess föräldrar, om hon skulle få ett utbrott över något eller uträtta sina behov i kläderna.

Igår erbjöds ett mellanting. En lekträff! Vi träffade pojken som var hemma hos oss i måndags och hans mamma ute igår, och mamman frågade om Elisabet ville komma hem till dem och leka efter dagis idag. Det skulle innebära att hon fick hämta både sina egna barn och Elisabet på förskolan.

-Tror du att hon följer med mig? frågade hon.
-Det är mycket möjligt, om vi förbereder henne, svarade jag. Men du vet att hon är lite opålitlig och inte riktigt torr.
Det tyckte inte trebarnsmamman var något större bekymmer!

Jag skrev en lapp till förskolan, där jag bad pedagogerna att förbereda Elisabet och om möjligt stötta henne lite vid hämtningen. Ville hon absolut inte följa med, så skulle min man hämta henne samtidigt som Roland en timme senare. Klockan två skulle hämtningen ske, och jag var riktigt pirrig! Jag hade fullt förtroende för att det skulle gå utmärkt, men i alla fall.

Snälla mamman skickade SMS, och berättade att det hade gått så bra så. Elisabet och pojken hade suttit och kramats när hon kom, och hon hade glatt skuttat med hem. Sedan hade de lekt så bra tillsammans!

Det är sådant här som får mig att vilja gråta av lycka och tacksamhet. Jag har tårar i ögonen när jag skriver! Min stora tjej, på en vecka har hon både haft en kompis hemma, tappat en tand och varit hemma och lekt hos någon annan, utan oss och lillebror.

Det är så lätt, så lätt att bli överbeskyddande. Men Elisabet måste ju ut i världen. Hon måste få växa, känna sig som en egen person och vidga sina gränser. Så är det för alla. Det är emellertid inte självklart att alla får den möjligheten. Habiliteringen erbjuder lekgrupper, och det finns kontaktpersoner som fyller en viktig del.

Men det absolut mest värdefulla, det fick vi idag. Någon som bjuder hem mitt barn, som vill vara med henne helt enkelt för att de tycker om henne. Som hon är.

Man kan gråta för mindre!

Kommentarer
Postat av: Fru Direktör

Och nu börjar jag gråta också!

Jag är så väldigt glad för er skull.

2011-11-15 @ 07:43:16
Postat av: Medicago

Men så roligt! :-)

2011-11-15 @ 21:54:41
Postat av: Anonym

Jättefint skrivet... Sitter här med tårar i ögonen då jag känner så med er och känner igen mig i er situation. Vi har en pojke på 6 år med särskilda behov. Känner precis igen det där med kalasen och behovet att få träffa vänner, och hur man som förälder oroar sig för vad som kan hända. Önskar er allt gott och att den fina utvecklingen fortsätter.

2011-11-16 @ 11:51:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0