Filter

Elisabet var bjuden på kalas idag, så jag följde med henne medan Roland och pappa gick på bio. Vi hade blivit förvarnade om att ha varma kläder, eftersom större delen av tillställningen skulle hållas utomhus, på baksidan av ett hyreshus. Lyckligtvis var vädret hyfsat, men Elisabet ville inte alls vara där. Hon ville gå in. Eller gå hem. Eller äta ruttna äpplen, men det tyckte inte jag var någon bra idé. Grilla korv ville hon inte alls. Alla utemöbler var inflyttade, så enda stället jag kunde sätta mig för att ta henne i knät var på kanten till den minimala sandlådan. Där satt vi en stund innan hon började röra sig lite, men hon intresserade sig inte ett dugg för något av barnen och slog ofta sina lovar runt vår cykel.

Efter en timme av detta, och önskemål från henne om att gå hem, bestämde jag mig för att faktiskt lämna kalaset. Just då var det dags att gå till någon sorts lokal som värdparet hyrt, så jag tänkte att vi ger det ett försök till. Hon följde med, lockad av möjligheten att få komma inomhus.

En av de speciella sidor som ofta tas upp när man pratar om personer med någon form av autism, är deras oförmåga att sålla bort onödig information. Att de tar in alldeles för mycket, och därför kan behöva vagga och utstöta ljud. Hade Elisabet varit sådan, så hade hon fått en väldigt jobbig stund! Musik, en blinkande ljusslinga i olika färger, lysrör som tändes och släcktes eftersom några barn ville ha mörkt för att kunna se ljusslingan bättre medan andra ville busa eller ha ljust. Räknade inte barnen, men de var många, och ett gäng vuxna också. Tillochmed jag ville krypa ihop och blunda.

Men min unge, min underbara lilla autistiska flicka, hon har ett filter för sådant här. Hon sätter sig i ett hörn, eller kryper upp i mitt knä. Går och tar tårtrester från övergivna tallrikar. Hon klarar det - men bad efter en stund om att få gå hem. Inte ens en godispåse från fiskdammen ville hon ha, hon ville bara hem. Inte på något sätt gnällig, bara lite tyst.

De andra barnen verkade ha roligt, så det var inget som helst fel på själva kalaset eller upplägget. Och jag är så tacksam för att Elisabet får inbjudningar. Oftast har det varit mycket lyckat, men just idag stämde det inte.

Så fort hon kom hem, blev hon glad och sprallig. Också en egenskap som jag värdesätter - hon kan släppa en jobbig situation.

Våra kalas för henne har hittills varit av blandad karaktär. Senaste åren väldigt lugna, med ett fåtal gäster. Jag vill gärna öva henne i att ha eget kalas, men för hennes del passar det nog bäst med bara en eller två gäster. Blir det fler, så drar hon sig undan. Jag väljer att tro att de vuxna förstår detta, att vi inte kan bjuda hem alla samtidigt, som har bjudit henne på kalas. Hennes regler går före etikettens.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0