cariad

Treårskalas igår, femårskalas idag. Mycket folk, rörelse och oväsen.

Elisabet har sitt eget sätt att hantera detta.
Treårskalaset hölls i vår hyresgästlokal, som hon känner väl till. Där lade hon sig till att börja med inne på golvet i tvättrummet, vid toaletterna. Låg där i godan ro och kände in stämningen innan hon smög sig in till festen när tårtan plockades fram. Födelsedagsbarnets mamma, som jag inte känner mer än att jag vet att hon är mamma till flickan som går på barnens dagis, var lite bekymrad och undrade om hon var ledsen, men jag sade att nejdå, hon är bara lite speciell, hon har det bra där hon ligger.
Får hon bara ta allt i sin takt, så går det bra. Vi var kvar i över fem timmar. Ibland kom hon till mig för att få en kram, ibland lekte hon för sig själv, ibland tittade hon i den spännande montern med spindlar och insekter, ibland drogs hon med i leken av en annan dagiskompis, och när de flesta gått satt hon en stund med lillebror på ena sidan och födelsedagsbarnet på andra i soffan och läste en bok för dem!

Femårskalaset hos bryllingen var ett klassiskt kalas med glada barn som rusade runt i huset. Då skapar hon sin egen sfär, där hon leker i lugn och ro, helt obekymrad om vad som pågår runt henne men ändå mottaglig om någon vill kommunicera. Som vid godispåsutdelningen... Dagen innan hade de ätit tio gånger så mycket godis som de normalt brukar göra en lördag, så jag hade lömska planer på att smussla undan dagens påsar. Det hade gått ganska bra, båda barnen lekte någon annanstans just då, men födelsedagsbarnet själv ville ju dela med sig av den goda nyheten. "Jag hämtar Elisabet!" sade han stolt och sprang iväg.
Då blev jag ändå glad. Han bryr sig om henne. En kort stund senare kom de båda in i köket, Elisabet med den koncentrerade blick som hon alltid har när något gott är på gång. Så det är klart att hon fick sin godispåse! Men hon gick som väl var med på att väja ut ett par bitar och sedan lägga undan påsen. Roland fick förstås också sin påse då, när han kom för att se vad som var på gång.

Dagens höjdpunkt var ändå när vi kom till kalaset, och jag satte henne på toaletten. Äkta glädje är när mitt barn bajsar på en toalett! Särskilt en främmande sådan! I skrivande stund leker hon med en plyschnyckelpiga, byter blöja på den, kommenterar vad som har hänt i blöjan och vad man skall göra åt det. Gumman.

Jag är långt ifrån att släppa henne ensam på ett kalas. Det vore inte snällt mot någon, särskilt inte så länge hon är totalt opålitlig gällande toalettbehoven. Men jag är så innerligt glad över att kunna gå på kalas med henne! Att det är ett ömsesidigt nöje för alla inblandade. Det hurrar jag för!