cariad

När åtta barn har fötts i upptagningsområdet till vår BVC, så bjuds föräldrarna in till en föräldragrupp. Den sista i gruppen innan min föddes några dagar innan Elisabet, så vi fick vänta i tre månader innan det hade fötts åtta nya. Men det var värt all väntan!

Fyra träffar var inbokade på själva BVC. Vi fick presentera oss och våra barn. Elisabet var en jättebebis jämfört med lilla Moa, som bara var tre veckor! En adresslista gick runt, och sedan var det upp till oss om vi ville ha kontakt utanför dessa fyra möten.

Det ville vi. Allihop. Sju familjer var vi, den åttonde hade inte dykt upp. Den närmaste bodde i huset bredvid, och blev glad över att äntligen få svar på vad den konstiga möbeln i vår lägenhet var för något - min hopfällbara vävstol, som hon sett genom sitt fönster. Ungefär 20 minuters promenad var det till den familj som bodde längst bort. Varje vecka träffade jag någon av familjerna, ofta flera. Vi hade sångträffar, pulkaåkning, picknick i lekparken och i skogen, luciafika, födelsedagskalas, gjorde utflykter och trivdes väldigt bra ihop.

Efter bara något år hade alla utom vi flyttat. Jag var fortfarande föräldraledig, och väntade Roland, medan de andra började jobba och skolade in sina små på dagis. Det kändes tomt, men vi försökte ändå hålla kontakten genom höstfest, födelsedagar och lekträffar på helgerna. En familj flyttade till en helt annan stad, en annan till ett samhälle på en kvarts tågavstånd, och övriga fanns fortfarande inom cykelavstånd. Snart fick även de sitt andra barn, och vi kunde träffas på vardagarna igen men riktigt som förr blev det inte med dagistider som skulle passas och två ungar att hålla reda på.

Sedan alla familjer utökats, blir det inte lika lätt att träffas i större grupper. Men de flesta av mammorna brukar gå ut och äta tillsammans minst en gång per termin, eller ta en lunch. Bara den som flyttade helt från stan fattas, men hon finns med på ett hörn på facebook! Jag träffar också en familj i taget då och då, med barnen. Senast igår, då det blev ett spontant och väldigt trevligt valborgsfirande med den närmast boende familjen. Barnen lekte så bra hela dagen! Det är något visst det här, att få följa en grupp med barn ända från spädbarnstiden.

Den första person utanför familjen som Elisabet fäste sig vid var Camilla. Om jag pratade om att vi skulle träffa barnen, så var hon noga med att påpeka "Och Milla!" Det var en själarnas sympati! Och den första förälskelsen måste jag nog tillskriva en av papporna, som hjälpte mig att fånga in henne när hon begav sig ut på upptäcksfärd i skogen. Han bar tillbaka henne, och efter det var hon hänförd och pratade ofta om Martin!

Det är också föräldragruppen som har gjort mig uppmärksam på hur annorlunda Elisabet har varit. Man skall inte jämföra barn sägs det, men så länge det inte finns något tävlingsmoment i det så har det sitt värde. Det var här jag insåg hur ruskigt tidig Elisabet var med att prata, och hur märkligt korrekt hon uttryckte sig från början. Det var här jag fick upp ögonen för att de andra barnen, trots att de inte kunde prata, ändå svarade sina föräldrar och hade en ömsesidig kommunikation.

Vi har alla fått olika problem att brottas med, gällande våra barn. Ryggmärgsbråck, förkylningsastma, för tidig födsel med långdragen gulsot, borrelia, lunginflammation, allergier, sorg, och för vår del autismen med allt vad den innebär. En hel grupp har kunnat följa hur Elisabet gick ifrån att vara en flicka som älskade att leka med barnen när de sågs, till att inte bry sig om dem alls, och nu se hur hon börjar söka kontakt igen. Jag kan prata med dem på ett lättare sätt när jag berättar om henne, för jag behöver inte dra någon bakgrundshistoria.

Det här inlägger är en sorts kärleksförklaring till er, till alla er i föräldragruppen med era ungar. Ni har givit mig så otroligt mycket, och är ett stort stöd för både mig och Elisabet!