cariad

I förra inlägget berättade jag att vi använder oss mycket av kärlek när vi jobbar på att förankra Elisabet i vår värld. Kärleken genomsyrar hela vårt förhållningssätt till barnen, precis som det gör för de allra flesta föräldrar. Kärleken finns i tonfallet, i rörelserna, i blickarna, i våra leenden.

För att ge Elisabet den extrados som jag tror att hon behöver, så tar jag henne ofta i famnen eller lägger mig tätt intill henne vid sovdags, blundar och slappnar av i hela kroppen, och aktivt strömmar ut en ordlös kärlek till henne. Samma sak med Roland. Det är oerhört energigivande även för mig, och jag kan känna hur de suger åt sig samtidigt som de ger kärlek tillbaka.

I gnälliga situationer är det också kärlek som behövs. När jag håller på med matlagning eller något annat, och barnen gnällgråter och klänger sig fast vid benen. Inte hjälper det att försöka resonera eller snäsa åt dem, även om det ofta är det spontana förstahandsvalet för att få göra klart sin uppgift i fred. Ibland måste jag verkligen göra klart för att inte något skall bli förstört. Andra gånger kommer jag till slut ihåg vad som faktiskt fungerar bäst, tänker att det här kan faktiskt vänta lite, och lägger mig med barnen på sängen. Efter en stunds kärlek och gos, så är deras andliga hunger mättad.

Allting blir bättre med kärlek.