cariad

Fortfarande ligger en hel del snö kvar, men idag var en så fin och solig marsdag att jag bara längtade efter en cykeltur. Därför fick det bli premiärtur för tandemcykeln idag! Vi var beredda på att Elisabet inte alls skulle vilja sitta på cykeln, men vi har tittat på den flera gånger sedan vi fick den och förklarat var hon skall sitta för att förbereda henne. Roland menade ju att det var hans plats, men när vi provsatte honom inne i cykelrummet när vi fick den, så insåg han själv att han var alldeles för liten. Han nådde varken till tramporna eller styret.

Elisabet nådde inte heller riktigt ända ner till pedalerna när de var i nedersta läget, men det tror jag går att åtgärda om vi bygger på något på tramporna. Annars var det inga som helst problem! Hon satt ordentligt fastspänd med ett bälte, och hade ett u-format ryggstöd. Händerna så tryggt på handtagen, en katt i varje hand.

Först åkte vi bara till ett närliggande utflyktsmål. Vi hade bestämt träff med vänner på stan lite senare, och provturen gick så bra och vädret var så fint att jag bestämde mig för att cykla ända ner på stan med henne. Tre kilometer är det. Lite vobbligt i början, men till slut fann jag rätta balansen. Armarna fick sig en rejäl genomkörare, eftersom det krävs betydligt mer för att styra det här åbäket. Annars gick det förvånansvärt smidigt!

Folk log när de mötte oss. Jag log både utanpå och inombords. Vilken lycka att få cykla tillsammans med mitt barn på det här sättet! Elisabet njöt också, och sjöng hela vägen ner till stan.

Maken och Roland tog bussen ner, och Elisabet gjorde dem sällskap medan jag cyklade hem slagskeppet ensam. Hem är det till stor del uppförsbacke, så jag måste nog öva upp lite flås och muskler innan jag orkar ha en passagerare...