cariad

I helgen var vi på femårskalas. Sockerstinna barn rusade fram och tillbaka under glada rop, medan vi föräldrar blev trötta bara av att titta på.

Men i ett hörn var det lugnt. Elisabet och en jämnårig pojke från dagis lekte. Gömde sig bakom en dörr, tittade i en spegel. Han var så lugn, tog försiktigt tag i hennes arm, sökte kontakt och gav inte upp. Jag höll på att börja gråta!

När kalaset var slut stannade jag kvar en stund och hjälpte till att röja lite. Det är mycket roligare att städa när man egentligen inte måste! Födelsedagsbarnet ville leka med Elisabet.
-Jag vill leka med dig! Hallå! Elisabet, jag vill leka med dig!
Till slut kom han fram till mig.
-Jag vill leka med henne, sade han lite indignerat.
-Elisabet är inte så bra på att leka, svarade jag. Nästan sant. Hon är bra på att leka, men inte med andra på deras initiativ.
Då gick pojken till handgripligheter, och klättrade helt sonika upp på Elisabet.
-Ligg inte på mig, smågnällde Elisabet men med ett tonfall som indikerade att hon ändå inte var helt missnöjd. Och det var som en sorts nyckel. Han hade brutit sig in i hennes sfär, och i den kunde de leka med en boll. De hade kontakt.

När det var dags att gå ville Elisabet inte alls!
-Sitta där, sade hon bestämt och förankrade sig i soffan.
-Kalaset är slut nu, förklarade jag.
-Inte slut! Det kommer mera!

Några gånger kunde jag förhala hemgåendet genom att fortsätta städningen, men till slut skulle även värdfamiljen gå hem från kvarterslokalen de hyrt. Jag fick med mig Elisabet, men helst hade hon stannat kvar där hela kvällen.

Jag är så lycklig över att hon klarar av att gå på kalas. Klarar av att vara glad mitt i ett smärre inferno av stimmiga kalasyra barn. Och framför allt, att andra barn vill vara med just henne!