Gungdramatik

När vi kom till förskolan imorse ville Elisabet gunga. Då blev Roland också sugen på det, liksom hans bästis Lasse. Pojkarna klättrade upp på samma gunga, varpå Elisabet började tjuta. (Jag skriver inte tjuta som ett nedsättande ord, utan beskriver hur det låter när hon är upprörd.) Jag vill gunga med honom!

Glad över att hon kan uttrycka det hon vill, men inte glad över att hon är ledsen förstås. Hukar mig ner vid hennes gunga och säger:
-Skall vi be att en ängel gungar tillsammans med dig?

(När jag ger ut den här boken så måste jag helt enkelt leta upp ett mer alternativt förlag, annars blir nog läsarna vansinniga på mig... Men köper någon en bok från Vattumannens förlag så räknar de nog med lite andlighet!)

I samma ögonblick som jag frågar detta, sänder jag iväg en önskan: Kan någon trösta henne och göra henne glad?
Och i nästa andetag strålar hela ungen upp, skrattar och glittrar med ögonen.

Roland känner emellertid av lojalitetskonflikten, och talar om för Lasse att han vill gunga med Elisabet en stund först. Då börjar Elisabet gråta igen och blir påmind av varför hon var ledsen.
Jag skulle själv aldrig bett Roland att gå ifrån sin kompis för hennes skull. Han måste få vara sin egen individ, och ha sina egna vänner. Men när han nu själv ville, så sade jag till Lasse:
-Roland vill gunga med Elisabet en stund, och så kan ni gunga tillsammans om en liten stund, okej?
Lasse nickade och jag flyttade över Roland till Elisabets gunga. Hon fortsatte att tjuta, och Lasse blev också jätteledsen. Jag har en bra kontakt med honom, han springer ofta fram till mig för att kramas när jag hämtar och lämnar mina barn, så jag lyfte upp honom och tröstade honom samtidigt som jag försökte lugna Elisabet. Nu gungar ju du med Roland som du ville, skall du inte vara glad då? Sände iväg ytterligare en bön. Kan ni trösta Elisabet igen? Och Lasse?

Lasse kom på att han ju kunde styra gungan! Hoppade ner och började knuffa på den tomma gungan, fullkomligt nöjd. Och mina egna barn hade kommit på hur man gungade i sidled och var glada. Då kom en tredje pojke och ville gunga med Lasse. När de fått fart, så ropade en fjärde pojke på den sista gungan att han ville ha fart.

Mycket nöjd med mig själv lämnade jag gungområdet med fem glada ungar som vinkade hejdå åt mig.

Personalen hade haft ett öga åt vårt håll, men sade att "du verkade veta vad du gjorde, så vi ville inte lägga oss i". Och hade jag behövt hjälp så hade jag ju ropat på någon. Men nu fick jag chansen att själv reda upp en situation, och barnen fick chansen att lita på en annan vuxen. Det kändes bra!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0