cariad

Om det beror på vår böja-leder&massera-träning, eller om Elisabets kropp har mognat ändå vet jag inte men numera känner hon av när hon behöver tömma tarmen. Hennes strategi är då att ta på sig en blöja. Ibland hinner hon inte när hon behöver kissa, och då hamnar det oftast i sängen där hon lagt sig för att ta på den. Bajsa brukar hon hinna, och visst är jag väldigt glad över att slippa ta hand om kletiga byxor men jag vill ändå inte uppmuntra henne för hårt. Konstaterar bara att jaha, har du  bajsat i blöjan nu. (Är förresten inte både bajsa och blöja två av svenskans fulaste ord?!)

Igår tog jag en vända till med en så kallad social berättelse gällande toalettbestyr. Jag ritade en flicka som var kissnödig, och vad hon gjorde då som var bra, men även när hon kissade på golvet. Då fick flickan och pappan en ledsen mun. Ritade också hur man skulle göra när man behöver bajsa. Då ropar man: "Mamma! Pappa! Jag behöver bajsa!" samt en glad pappa som kom och hjälpte henne att torka rumpan. Och så ritade jag när flickan tog på en blöja för att bajsa, och gjorde ett kryss över, och sade att det var mycket bättre att sitta på toaletten.
Elisabet sög in vartenda streck jag gjorde, och satt sedan själv en stund och ritade den här flickan, både på toaletten och när hon kissade på golvet. Pedagogiska mamman var så nöjd.

Efter ritstunden var det middagsdags. Det blev en utspridd middag där alla fyra åt olika sorters rester lite hipp som happ. Elisabet åt färdigt medan jag stekte upp min potatis. Just som jag skulle börja äta, såg jag att hon inte hade några byxor på sig.
-Elisabet, har du kissat?
-Ja-a!
-Var då?
-I sängen!

Det är inte ofta jag blir arg, och ytterst sällan på barnen. Inte för att jag lägger band på mig, utan för att det helt enkelt inte ligger för mig. Visst säger jag ifrån på skarpen om de gör något dumt, men när de gör något de inte kan rå för ser jag ingen anledning att bli arg. Men nu! Till saken hör att vi hade alla sängkläder på vädring, och skulle byta lakan. Ingenting som skyddade mot kiss, alltså.

Jag blev arg, och det lät jag Elisabet veta. Hukade mig ner till hennes nivå och sade, utan att skrika men med ett tonfall så att hon skulle förstå att jag menade allvar:
-Nu blir jag arg, Elisabet! Vi har pratat om att inte kissa i sängen. Vi har ritat om det. Jag vet att du kan känna när du behöver kissa. Hur skall vi få dig att förstå? Var skall man kissa?
-I badrummet, svarade Elisabet lite ynkligt.
-Och var kissar man inte?
-I sängen.
-Just det!

Sedan kramades vi. Roland blev lite ängslig och ville försäkra sig om att allt var bra, så han och jag satt också och kramades en lång stund. Jag förklarade för honom varför jag var arg, att jag inte tyckte om att storasyster kissade i sängen.
-Man skall kissa på toaletten. Inte i sängen! höll han med.

Därefter återgick jag till min ganska kalla mat. Maken avslutade sin, och gick in i vardagsrummet där barnen satt och ritade på golvet. Därifrån hörde jag följande osmakliga dialog:

Pappa: -Elisabet, har du bajsat?
E (oskyldigt): -Näääää!
Pappa undersöker en pytteliten klutt på golvet och hämtar ett papper.
-Men vad är det här då! Elisabet, du har ju bajsat! Var bajsade du?
-I sängen!

Nej! Nej nej nej nej nej.

Jag släppte gaffeln och gick med maken in i sovrummet. Lite skumt luktade det, men vi såg inget. Den lätta paniken kom smygande. Någonstans i vårt hem ligger en bajskorv. Vi blev inte ens arga, det fann liksom inte tid till det.

-Vad är det här? undrade maken och pekade på något brunaktigt på sängen. Det såg ut precis som om någon smetat ut lite choklad. Jag tog mod till mig, luktade och kunde snabbt konstatera att det inte var choklad. Vände mig om, och såg att underlägget på skötbordet också var lite smetigt.

-Kan hon ha bajsat i lilla rummet? funderade maken och gick ut ur sovrummet.
På vägen passerade han badrummet och fick se att toasitsen var uppfälld.

I toaletten låg bajset.

Vår unge har alltså, sedan jag skällt ut henne, klättrat upp på toalettstolen, förrättat sitt tarv, inte vetat hur hon skall torka sig, försökt klättra upp på skötbordet eftersom det är där vi brukar avlägsna sådant, och sedan gått och lekt. Det är åtminstone vår teori. Den här biten med att tala om för mamma eller pappa var överkurs.

Det kändes konstigt i kroppen, när irritationen och känslan av hopplöshet jag nyss känt krockade med en överväldigande glädje!
Vi försökte berömma henne, men hon ville inte höra talas om att hon var duktig eller att det var bra. Då sökte jag hennes blick, och sade:
-Nu blev mamma glad.

Sedan fick hon glass. Två stycken!