En glimt av vanlighet?

I helgen åkte jag och Roland till huvudstaden för att hälsa på vänner. Vi har alltid gjort så, jag och maken, att vi ibland delar på oss och är med ett barn i taget. Dels är det avkoppling att bara ha en unge att fokusera på, dels är det värdefullt för barnet självt att det får känna sig helt i fokus, och dels är det roligare för barnen att leka när de har varit ifrån varandra lite. Bra att de får chansen att sakna varandra.

För ett år sedan var det Elisabet som fick följa med till samma vänner. Då var hon fyra år, så jag tog inte med någon vagn. Vi skulle inte gå några längre sträckor, trodde jag.
Efter tjugo minuter på tåget hakade hon upp sig på något som gjorde henne upprörd. Misär resten av resan, ytterligare tjugo minuter. Det var innan jag började prata med änglar, och ingenting jag gjorde eller sade kunde lugna henne. Benen fungerade förstås inte alls, och då påmindes jag av att det faktiskt är en bra bit att gå på centralstationen ner till pendeltågen. Åtminstone om man måste kånka på en gråtande fyraåring som vägrar samarbeta, och vill bli buren med benen rakt hängande. Väl framme vid vår station så gick jag förstås åt fel håll. Ringde min väninna och frågade vart jag skulle, och hon - som trodde att jag hade vagn - svarade att det smidigaste var att jag gick tillbaka samma väg som jag kommit. Bet ihop, försökte få den gråtande ungen att gå själv en liten bit, varpå hon förstås snubblade och slog sig och tjöt ännu högre. Helt genomsvett baxade jag in den stackars Elisabet i den väntande väninnans bil, och då lugnade hon sig! Resten av besöket gick bra. Hon lekte för sig själv, först inne och så ute i ett kallt vårregn en stund medan jag och väninnan stod och huttrade. Väninnans barn brydde hon sig inte alls om. Hemresan gick också bra.

Nu var det alltså Rolands tur. Och att vara med honom, med bara honom, är att få en glimt av det jag inbillar mig är vanlighet. Vi småpratade, kommenterade omgivningen, han åt så ordentligt, tackade för maten och interagerade med de andra barnen. Det blev så tydligt, att när jag är med honom så är jag tillsammans med honom. Med Elisabet känns det mer som att jag tar henne till olika platser och situationer som hon tar in och hanterar, men inte är intresserad av att dela. Svårt att förklara, men förstår ni skillnaden? Jag brukar ju säga att vi gör med Elisabet det vi skulle gjort med henne om hon varit utan sina egenheter också, och tycker att det känns lite fånigt att det kallas träning bara för att vi gör saker med just henne. Men när jag jämför hur det är att göra saker med Roland, så blir det tydligare för mig att det faktiskt är träning när vi gör dem med Elisabet. Det krävs en annan skärpa hos oss, en omedveten kamp för att hålla henne kvar i vår värld. En annan sorts ansträngning att få henne fokuserad på det vi skall göra.

Med Roland kan vi också prata efteråt om vad vi har gjort. Han kunde berätta för pappa när vi kom hem. Sådant gör ju inte Elisabet, hon ger inte någon tydlig feedback. Jag förstår ju att hon tyckte det var roligt att sjunga om Nippertippan eftersom hon i en veckas tid har frågat "vem var det som sov?" och liknande frågor ur sången, men på frågan "tyckte du att det var roligt att bada?" så blir det ett förnöjt men bestämt "ne-ej!".

Att vara med bara Roland är en sorts avkoppling. Jag kan vara "bara mamma", inte mamma/ledsagare/tränare/övervakare. Men nuförtiden är Elisabets utbrott som det hon hade på förra årets resa mycket ovanliga. Så att vara med bara henne kan också vara ren avkoppling. Att bara få vara nära henne när hon sitter och sjunger på bussen, det gör mig alldeles varm inuti.

Jag är glad över att ha så olika ungar. Och jag är glad att jag har möjlighet att njuta av dem en i taget ibland.

Kommentarer
Postat av: Christina

Vilken mysig frukost jag har haft med det här bogginlägget. Det var verkligen trevligt att läsa det här -- och jag förstår precis vad du menar när du säger "göra något tillsammans med", jag upplever ju samma sak själv med Elisabet respektive Roland, även om jag träffar dem ganska sällan. Men ibland har jag också undrat vad som skulle hända om ni någon dag, bara på prov, inte skulle försöka "kämpa" för att hålla henne kvar i vår värld -- kanske skulle hon sakna er insats och göra egna försök att vara social? Det gör hon ju redan ibland, och oftast just i stunder när ni inte ägnar henne så mycket uppmärksamhet.

2011-03-26 @ 11:37:08
Postat av: Elisabets mamma

Intressant tanke, men det skulle krävas att vi totalt ignorerar henne en hel dag. Det är ju när vi kommunicerar med henne som vi drar in henne i vår värld, om det än är en så liten detalj som att tala om att maten är färdig. Det skulle nog ge konstiga signaler till både henne och lillebror, om vi inte pratade med henne alls!

Hemma får hon vara ifred mycket. Vi har våra "träningspass", men mycket fri lek också. Och vi vet ju att hon söker upp oss när hon vill vara med oss, det är därför vi kan låta henne välja. Hade hon alltid valt bort oss, så hade vi kanske lagt extra krut på att locka henne till interaktion.

Det är mest när vi är ute som den här extra skärpan behövs. Hon kan behöva en extra uppmaning när det gäller att gå på och av en buss, till exempel. Skulle vi inte kämpa med det, så skulle vi irritera alltför många i onödan. Den kampen handlar inte så mycket om att intressera henne för vår värld, som om att hålla henne oskadd i vår värld! Hon har inte samma självbevarelse, och verkar inte uppfatta till exempel trafiken som farlig.

2011-03-26 @ 20:15:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0