cariad

Elisabet började prata väldigt tidigt, som jag har berättat. Då tyckte vi inte att det var så konstigt, bara roligt. Det var ju det vi gjorde hela dagarna hon och jag, pratade och läste och lärde nya ord. Allt ville hon ha namn på. Dä? Dä? Vid tio månaders ålder hade hon lite svårt att skilja på uttalet av väv och räv, de fick båda heta väv, men det korrigerade hon snart.

Häromdagen tittade jag på gamla filmsnuttar. När jag då ser denna lilla, lilla flicka, runt halvtannat år, forma grammatiskt korrekta meningar som Mamma har nystat (hon brukade sitta bredvid mig när jag nystade garn och vävde) och sammansatta meningar som Komma mamma och gosa, så känns det nästan bisarrt.

Det får mig att tänka på en sann berättelse om en annan tidigt talutvecklad pojke, som var på treårskontroll där man skulle lyssna till talet. Pojken knep igen munnen, vägrade befatta sig med något så löjligt som att säga vad som fanns på bilderna, eller läkarens infantila pekning på takbelysningen och Kan du säga lampa? Fadern förklarade lite förläget att pojken faktiskt brukade prata riktigt bra, och fick ett överlägset småleende av läkaren som svarade att Ja ja, det tror jag säkert, men skulle det fortfarande vara problem om ett år så får ni komma tillbaka hit.
När de stod i dörren och skulle gå, sade lillpojken:
Det heter inte lampa. Det heter lysrörsarmatur!