cariad

Helgen har tillbringats på ett pensionat, i en pytteliten stuga i en by som förkroppsligar ordet idyll. Ungarna har kastat stenar i forsen, plockat vildhallon, lekt på stranden och haft så roligt. I lördags var det stort baluns i byn, med marknad, ankrace, båttur, ponnyridning med mera.

Frukosten åts uppe i huvudbyggnaden. Första morgonen tog jag med frukost till stugan, men andra följde familjen med dit. Elisabet var gnällig, inget ville hon äta och inget var bra. Jag småpratade med en annan mamma som smålog och sade att det där kände hon igen precis. Det betyder att jag vill ha uppmärksamhet från mamma.

Jo, det kan nog stämma att det ofta betyder just det för många barn. Men Elisabet har aldrig gnällt för att få uppmärksamhet. När hon var liten och ville bli upplyft, så sträckte hon upp armarna och sade soligt:

-Komma mamma gosa!

Hennes gnäll nu betydde att nu är det för mycket nytt för mig, jag behöver komma till en miljö där jag känner mig trygg och kan koppla av en stund.

Det räckte med att gå tillbaka till vår lilla stuga, så blev hon glad igen.

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: Jag är så otroligt tacksam över att Elisabet inte blir stressad av nya miljöer, eller behöver fasta rutiner! En resa som denna blir då en mysig upplevelse för hela familjen.