cariad

Hos den kunniga sjuksköterskan på habiliteringen fick vi rådet att inte bli arga på Elisabet när hon bajsar i byxorna, utan bestämt ta in henne till toaletten och lugnt säga Man bajsar på toaletten. Jag var aningens skeptisk till det, eftersom det är vid de få tillfällen då jag verkligen har blivit arg som Elisabet har ansträngt sig och faktiskt försökt sköta sina ärenden på rätt ställe. Men vi bestämde oss för att ge den här taktiken en chans.

Två veckor senare kan vi konstatera att sedan vi slutade bli arga har Elisabet inget incitament alls att ens tala om för oss när hon har bajsat. Det får vi upptäcka själva, på lukten eller genom att vi ser en liten bula i baken. Nu när vi inte blir arga längre, så finns det enligt henne inget obehag alls förknippat med att bajsa. Tvärtom är hon väldigt bestämd på att hon inte vill bajsa på toaletten, när vi frågar henne i samband med att hon kissar. Inte inte inte! Det verkar som att hon håller sig bara för att vi sitter där. Idag lyckades jag få henne att sitta kvar en lång stund (förslaget med att sätta en äggklocka, och säga att hon får sitta kvar tills klockan ringer, fungerade mycket dåligt) när vi läste en serietidning. Kissade gjorde hon. Och bajsade - fem minuter efter att hon hade gått därifrån.

Vi fick också höra att belöningen vi erbjöd Elisabet vid rätt beteende uppenbarligen inte var tillräckligt motiverande för henne. Vi kunde inte komma på något som är mer motiverande än att få en karamell, men nu skall vi prova något nytt. Hon fick själv välja ut en present i leksaksaffären, som hon skulle få om hon bajsade på rätt ställe ett visst antal gånger. Schleich-djur är ett säkert kort, och hon blev förtjust i tre stycken. En liten vit polarrävunge och mamma, och en katt som sträcker på sig. Då köpte vi alla tre, och slog in i tre olika paket. Roland fick också välja, han tog en stor häst så han fick bara en, men han säger redan till när han behöver uträtta sina behov så vitsen med att ge även honom en toapresent är dels att visa för Elisabet att man faktiskt får den utlovade presenten om man gör som man skall (inte för jag tror hon bryr sig, det har hon aldrig gjort hittills men man vet aldrig med den ungen), och dels för att han inte skall känna sig bortglömd. När vi kom hem ritade jag ett sorts schema, där jag skrev ELISABET högst upp. Tre runda ringar, ett = -tecken och VIT POLARRÄVUNGE efter. Tre bajs på toaletten och inte i underbyxorna, så skulle hon få ungen. Under gjorde jag likadant med mamman och katten, och underst ROLAND med hans schema, som var fem ringar för den stora hästen. Katt och häst fanns det likvärdiga bilder på i Schleichkatalogen som jag plockat med mig, men polarrävarna var från 2011 och katalogen från förra året. Paketen ställde jag så att de kan se dem men inte nå dem ens med stol.

En teori man har haft är att Elisabet varit för hård i magen. Är hon lös, så är det lättare att det kommer bajs samtidigt som hon kissar. Vi provade med att ge henne katrinplommon (hon har aldrig varit hård förut, men just under den där toalettregistreringen blev hon det), och skillnaden blev bara att underbyxorna blev direkt vidriga att ta hand om, och att hela ungen blev kladdig när vi skulle ta av dem.

Vi ger det sommaren. Men om hon fortfarande skiter på sig i höst, då tänker jag börja bli arg igen. Det är ju det enda som har hjälpt någorlunda.