cariad

Elisabet sjöng lite på "Hoppe hoppe hare", och jag plockade fram gitarren för att få en stunds ömsesidighet med henne. När jag bara sjunger, utan komp, så brukar hon nuförtiden omedelbart be mig sluta. "Sluta sjunga!" kommenderar hon barskt. Men när gitarren åker fram, då lyssnar hon med stora, stora ögon.

Nu sjöng jag:
Hoppe hoppe hare satt och mumsa bär
Klappa sig på magen, det var gott det här!
Fram smyger räven, tänker hoppe ta
Men Hoppe hoppe hare, skuttar ju så bra!

Sedan gav jag mig på något djärvt. Melodin är densamma som till Imse vimse spindel. Jag sjöng den direkt efter, för att se vad som hände.

Elisabet lyssnade superkoncentrerat genom hela låten. Fick sedan något fjärrskådande och frågade ut i luften:
"Var det samma?"

"Ja", sade jag. "Det var samma melodi. Men olika text. En text handlade om haren, en om spindeln."

Hon spände blicken i mig, vek sedan undan den till det där osynliga, och lät orden sjunka in så tydligt att jag såg hennes läppar röra sig. "Samma melodi, olika text."

Livet är kantat med sådana här små pärlor!