Det barn man inte fick
Från flera håll har jag hört detta uttryck från föräldrar till barn med autism:
Jag sörjer det barn jag inte fick.
På ett sätt kan jag förstå vad de menar. För visst spinner väl de flesta av oss drömmar kring våra barn, kanske långt innan de ens finns i moderns kropp, eller innan barnbeskedet kommer om det gäller ett adoptivbarn. Bygger upp en fantasi om framtiden. Köper skridskor i storlek 25 och lägger i garderoben, för mamma älskade att åka skridskor och har sett fram emot att få lära sin lilla. Drömmer om fotbollsläger, barbieprinsessor, maskerader, övernattningar, cykelsemestrar med tält.
Är det inte mer den här drömmen som de sörjer?
Jag sörjer det barn jag inte fick.
Smakar på meningen, får inte helt ihop det. Vem sörjer de? Om mitt barn inte hade varit autistiskt, hade det då per automatik varit allt jag drömt om?
Våra barn som är så kallat normala kanske inte heller uppfyller alla våra önskningar. Kanske hatar att åka skridskor, eller suckar djupt när tältsemestrarna kommer på tal. Är det då fortfarande acceptabelt att sörja över det barn man inte fick?
Det låter lite som att trollen rövade bort det riktiga barnet och lade sitt eget i korgen. Ibland kan det säkert kännas så också, för dem som har energikrävande barn.
Jag hade inte så stora planer för Elisabet. Det jag mest av allt önskade mig här i världen innan hon kom, det var att få ett barn. Inte ett barn som jag kunde göra det ena eller andra med, eller som skulle bli något, eller som skulle få mig att känna mig på ett visst sätt. Jag ville bara så innerligt gärna få ett barn att ta hand om och älska, trollunge eller ej. Och det fick jag! Hur skulle jag då kunna sörja?
Det är klart att du inte sörjer, Elisabet är ju världens underbaraste unge! Det där med att sörja är en olycklig formulering som jag undrar om folk skulle komma på själva om det inte var gängse jargong i såna här sammanhang.
De flesta älskar ju sina barn och vill inte byta bort dem (utom kanske i vissa stunder...), men de sörjer ändå det där de inte fick. Det jag undrar över är om det inte är just det förväntade, det man hoppades på, som känns sorgligt.
En vardagsparallell: Roland hade varit på treårskontroll på morgonen, och då tänkte jag att han skulle få vara med mig resten av dagen eftersom Elisabet hade fått vara hemma några dagar tidigare. Jag skulle luncha med två väninnor, tänk så mysigt, då skulle Roland få följa med och vara med oss! Han brukar gilla att vara på stan. Så kul vi skulle ha! Men icke. Ungen storgrät, var trött och hungrig och varm och miserabel och ville absolUT inte vara där! Vägrade äta för att han var för hungrig, vägrade ta av sig den tjocka fleecemössan för att han var för tjurig. Till slut kunde vi få lite matro genom att jag stoppade in en massa små tuggummibitar i munnen på honom med jämna mellanrum. Då önskade jag att det hade varit den glada Roland, det charmiga bustrollet, som lunchat med oss. Vrålapan i vagnen var bortbytingen.
Men jag visste skillnaden. Det finns en Roland som är världens raraste pojke, och en Roland som är omöjlig att vara till lags. Med det autistiska barnet vet man inte riktigt. Vem hade det varit utan de autistiska dragen? Vem sörjer man?
Precis, man har ju bara något slags idealbild att jämföra med. Och vem kan leva upp till en idealbild? Men det är inte så att jag inte förstår att man kan önska att ens barn vore lite mer som man hade trott att det skulle bli, eller rent av sörja i vissa fall, men man kanske ska vara lite försiktigare med att dra upp just det ordet om man inte är mitt inne i en sorgeprocess...
Det sorgliga (!) är att många fastnar i sorgeprocessen. Den blir en del av ens identitet.
Men spelar det inte också stor roll vad det är som fattas? Jag kan sörja bebistiden vi inte fick, mamman jag inte fick vara. Det är kanske inte helt konstruktivt, men det är en sorg jag har. Att det aldrig fick vara mysigt och härligt, utan mest gjorde ont och den dominerande känslan var otillräcklighet. Inte att jag önskade att Signe var en annan unge - men att jag önskade att vi fått en annan start tillsammans.
Så kanske det inte är barnet som folk sörjer - utan barndomen? Upplevelserna? Och hur man själv tänkte att man skulle få vara som förälder? För en sån sorg har jag lätt att förstå.
Jag tänker ungefär som C här. I vissa fall är det ju uppenbarligen så att man sörjer "drömbarnet", det finns tex adoptivföräldrar som behöver lång tid för att acceptera att det inte blev ett blont barn med pappas näsa och mammas öron. I de fallen är det nog mycket sina förväntningar man sörjer, och det kan också ta sin tid och vara tufft. Det gör ont att döda drömmar och vi har alla olika sådana.
Men annars kanske det helt enkelt är som C säger: Man sörjer det som aldrig blev. Att den mysiga spädbarnstiden byttes mot ständiga läkarbesök och hjälpmedelsutprovningar med det multihandikappade barnet. Att kramarna byttes mot slag, sparkar och skrik med det autistiska barnet. Och i många fall, att man faktiskt ser att barnet har det svårt. Elisabet mår ju gott för det allra mesta, men alla barn med funktionshinder gör ju inte det. En del har svåra, smärtsamma kramper, andra måste utsättas för mängder av läkarbesök, operationer, kanske plågsamma behandlingar. I de fallen sörjer man nog mer barndomen som inte blev av, att det så sällan får vara bara mysigt, och att man faktiskt ser 10-20 likadana år framför sig, kanske med blöjbyten, matningar och vaknätter med det barn som skulle varit ute med kompisarna, cyklat, gått på disko, lajvat, lekt... Man kanske inte sörjer så mycket det barn man aldrig fick som det liv ens barn inte kan leva?
Det är också det jag skriver: Är det inte mer drömmen man sörjer? Det liv man trodde, eller önskade, att man skulle få tillsammans med sitt barn?
Jag tror att det ligger mer läkande i den tanken. Om man kan sätta fingret på VAD man sörjer.
Kommentarer som "Jag sörjer det barn jag inte fick" gör mig också förvirrad (Ibland ser jag det tom i diskussioner om barnens kön. Kvinnor som önskat sig en dotter/son och fått "fel" kön. Då känner jag, jisses-du skulle bara VETA). Jag förstår som sagt inte riktigt, men gissar att det handlar en del om att vi kan kontrollera vår omvärld och styra våra liv så att vi ofta kan tillfredställa våra önskningar och därmed är vi mer sårbara för det otänkbara? Kanske består min oförmåga att fatta också att jag förväntat mig hjärtsjuka barn varje graviditet då är ADHD/AS diagnosen på A rätt obetydlig. Däremot förstår jag fullt ut att man kan sörja över att livet är svårt med/eller för ens funktionshindrade barn.
Jag minns att jag och min man hade ett samtal på ett liknaden tema innan vi fick vårt första barn Vi utgick från frågan "hurdant barn vill vi ha?". Det blev ett spännande samtal med fler frågor än jag hade anat. Ett friskt barn? Nej, det var inte svaret. Ett begåvat barn? Inte heller...Ett lyckligt barn? Nej, det var också fel svar insåg jag till min överraskning... och som jag minns det slutade det med insikten att "ett barn" var en alldeles tillräcklig gåva som vi inte behövde sätta villkor eller graderingar på.
Jag måste säga att jag verkligen diggar din sida. Tyvärr verkar jag inte kunna prenumerera på din sida via BlogLovin' och jag undrar vad jag gör för fel. Är det någon annan som också har problem med att prenumerera på den här bloggen?
