Hörselkontroll

Klockan elva hade Elisabet tid för det hörselprov som vanligen görs vid fyra års ålder. För ett år sedan avbokade vi undersökningen och förklarade att det helt enkelt inte skulle fungera med ett vanligt test. Sätta hörselkåpor på Elisabet och uppmana henne att släppa ner en träkloss i en burk när hon hör ett ljud - bara tanken får oss att le och skaka på huvudet.

Istället fick vi tid för en specialkontroll. Jag försöker vara ödmjuk inför varje nytt möte med vården, men stålkärnan i den mentala ryggraden är oböjlig. Ingen gör mitt barn illa mer, okej?
Vi möttes av en vänlig kvinna, som redan hade förberett med högtalare istället för hörselkåpor. "Jag tänkte att det nog var bättre", sade hon. Pluspoäng redan där!

Undersökningen gick till så att läkaren, eller vad hon nu hade för titel, klickade fram en bild på en dator när ljudet hördes. Det konceptet greppade Elisabet genast, så att hon med blicken sökte datorskärmen när hon hörde ett ljud. Smidigt och trevligt!
Höger öra gav inte riktigt lika bra resultat, vilket kan bero på att hon började med vänster öra och Elisabet kanske tröttnade lite efter en stund. Läkaren tyckte att hon ändå var nöjd med resultatet, Elisabet hör bra. Jag föreslog att vi kunde prova med kåporna. Jag ville ändå ge Elisabet chansen att stifta bekantskap med dem. För att göra det lite mindre läskigt, plockade läkaren loss höger kåpa så att jag skulle kunna hålla den löst mot örat. Men det tyckte inte Elisabet alls var en bra idé. Hon ville inte vara med på det, det var läskigt! Så då lät vi det vara. Inte mer med det.

Undersökningen gick ganska snabbt, och vi hade nästa tid hos öronläkaren klockan ett. Då passade vi på att äta lunch i den lilla cafeterian som låg ute i korridoren. Jag kunde lugnt lämna Elisabet vid bordet medan jag gick och beställde, innerligt tacksam för att den tendens hon hade att smita förra våren verkar ha försvunnit. Kanske lärde hon sig ändå något av att ramla i den där dammen i stadsparken?

Besöket hos doktor Larsen var inte lika kul. Han nöp henne ju i örat och lyste med en lampa! Men allt gick snabbt och gjorde inte ont, så hon var snabbt glad igen. Allt såg fint ut, och resultatet av hörselprovet var perfekt!

Efteråt behövde jag gå på toaletten.
-Vems toalett? frågade Elisabet.
-Det är sjukhusets.
Hon spände blicken i mig och frågade:
-Vem är det som är sjuk?
-Ingen just här, men det kallas så ändå.
Paus.
-Kommer det något kiss?
-Ja Elisabet, det kom kiss!

Min älskade unge!

Tack för alla som har skickat positiva tankar till oss inför dagens besök!

Kommentarer
Postat av: Christina

Härligt att höra att det gick bra!

2011-02-28 @ 21:10:50
Postat av: Elisabets mamma

Ja, och på kvällen lekte hon glatt att hon skulle gå till doktorn, så hon verkade inte ha tyckt att det var så hemskt. Om hon inte bearbetade traumat genom lek förstås.

2011-03-01 @ 07:43:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0