cariad

Igår började jag förbereda Elisabet på vad som skulle hända idag. Lite lättare, när hon har varit med om det en gång förut.

Mamma hämtar.
Vi åker buss och byter en gång.
Vi kommer till badhuset.
Vi går in i omklädningsrummet och klär av oss alldeles nakna.
Vi duschar.
Vi går in i lilla bassängen.
Vi tittar på barnen som sjunger, och badar om du vill.
Vi går ut till den stora bassängen.
Vi duschar igen.
Vi klär på oss.
Vi köper varsin glass.
Vi åker buss hem och byter en gång.

Elisabet lyssnade med hela sin lilla kropp, och jag såg i hennes ögon att hon sög in och bearbetade allt.

Imorse innan hon vaknade var jag listig nog att byta ut hennes textilkatter mot en plastkatt. Sedan gick allt som på räls! Hon följde glatt med mig, valde plats på bussen, tog av sig stövlarna utanför omklädningsrummet (där hon började tjuta sist), klädde av sig med min hjälp och skuttade omkring spritt naken och undersökte omklädningsrummet.
"Jag vill inte vara en nakenfis", låtsasgnällde hon med glimten i ögat, skrattade och hoppade vidare.
Som förra veckan kom vi in till bassängen en halvtimme innan. Den här gången grät hon inte alls, utan gick varv på varv runt bassängen, lät katten bada, doppade fötterna, satte sig försiktigt nära kanten, iakttog barnen noga när lektionen startade. Ville inte bada, men det krävdes inte heller av henne. Sedan gick vi ut till stora bassängen, men hon såg lite trött ut och ville snart ha kläder.
Dusch utan gnäll, och jag presenterade henne för bastun där vi torkade oss torra.

Resten av listan prickades också av utan några problem. När vi skulle äta glass, så ville hon att jag skulle hjälpa henne. Flera gånger under påklädningen bad jag henne säga Kan du hjälpa mig? Nu sade hon bara hjälpa. Jag tittade på henne, signalerade tyst att jag hör vad du säger men jag vill att du skall säga på ett annat sätt. Hon tittade tillbaka, och sade: Hjälpa. (paus) Vad säger man då? (paus) Kan du hjälpa mig!

När vi kom hem, höll maken på att laga mat. Och när vi åt började jag gråta. Inte för att jag var ledsen eller slutkörd, utan för att allt på något sätt var så vackert. Den där bassängen, den var full av ungar med någon form av synligt eller osynligt handikapp - och full av människor som utstrålade kärlek och tålamod. Det här är första gången jag är i ett sammanhang där jag får dela glädjen! Jag grät också av en sorts lättnad, över att få vara med i en grupp där ingen förväntar sig att Elisabet skall bete sig "normalt". Nu har inte hon ett beteende som är särskilt störande eller påtagligt avvikande när hon springer omkring på till exempel biblioteket, men så fort någon närmar sig henne och försöker kommunicera, så blir det en situation där jag känner att jag vill förklara varför främligarna inte får den respons de förväntar sig. Här är det ingen som försöker locka eller tvinga henne ner i bassängen, alla vet att hon måste få den tid hon behöver. Ledarna gör henne delaktig genom att de visar henne bilder på de sånger som skall sjungas, och visar leksaker för henne på lekstunden. Om vi kommer att spendera alla tio tillfällen på land, så får det bli så.

När vi diskuterade mål på habiliteringen förra veckan, så pratade vi om att Elisabet skulle öva på att tala om vad hon ser på bilder och i böcker. Gärna snabbt, att vi skulle visa bild på bild på bild i en jämn ström. Efter middagen, när jag hade gråtit färdigt, så hade vi en mysig stund på sängen då jag kände att tillfället var rätt. Jag plockade fram ett memoryspel med 48 bilder, och bad henne säga vad det var. Hon accepterade genast leken, men lade till ett busigt moment där hon använde fel ändelser, som "trädor" och "svanor", med glittrande ögon. Några ord kunde hon inte, men vi gick igenom alla kort nästan tre gånger och andra gången sade hon alla. Snabbt. Det blev förstås 24 bilder gånger två, och när bilden kom upp andra gången sade hon "det är en till stor björn!".

Nu skall jag krypa till kojs med min underbara dotter och läsa en godnattsaga! Roland vill titta på Family Guy med pappa. Väl bekomme.