Temple Grandin-filmen

Sitter med tårar i ögonen och en varm klump i bröstet.

Jag fick filmen om Temple Grandin i julklapp, och ikväll är jag ensam hemma så jag passade på att se den.
Den handlar om tro, hopp och kärlek. Om hur Temple på sina premisser har gjort något stort, både för autismen och inom sitt yrkesområde.

Temple har givit hopp åt många föräldrar till autistiska barn, om att deras barn faktiskt har möjlighet att klara sig bra i livet med rätt stöd och förståelse. Hon säger: "Jag vet att jag inte förstår allting, men jag vill ändå att mitt liv skall vara meningsfullt!"

Jag har ett sådant förtroende för min dotter. Jag tror att hon kommer att göra en stor skillnad i många människors liv, bara genom sitt sätt att vara. Hon är så rak, ärlig och underbar, kärleksfull, sprallig och filosofisk.
I slutet av filmen besöker Temple en konferens om autism. Hon ser ett barn som snurrar runt, och en mamma som försöker hindra henne och få henne att lugna ner sig. Då reser sig Temple upp och säger högt att hon tror att det är bra att snurra, eller rulla runt, eller sådant som experterna kallar för att "stimma" och anser vara fel. När åhörarna förstår att hon själv är autistisk, så vill de veta mer. De vill veta allt!

Hon börjar berätta, och folk lyssnar.

Bredvid henne sitter mamma. Tårögd, som jag. En mamma som trodde på henne hela vägen.

Som jag tror på Elisabet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0