cariad

Roland fyllde fyra år igår. I helgen hade han kalas, och istället för godispåsar skickade jag med alla gäster varsitt pepparkakshjärta med deras namn på när de skulle gå hem. Elisabet och Roland skulle få sina hjärtan igår, efter middagen. Det var Elisabet mycket väl medveten om! Roland satt i vardagsrummet, maken och jag i köket.

-Jag vill ha min pepparkaka, bad Elisabet.
-Då måste du först fråga Roland om han också vill ha sitt, svarade jag.

Hon pinnade ut till vardagsrummet.
-Vill du ha ett hjärta? frågade hon.
Tystnad.
Då kom hon tillbaka till oss.
-Han svarar inte, förkunnade hon misslynt.
-Du får fråga om han vill ha ett pepparkakshjärta, så att han förstår vad du menar, tyckte jag.

Hon gick tillbaka till Roland, stod där några sekunder och ropade sedan till oss:
-Jag kan inte säga pepparkakshjärta!
och kom sedan tillbaka till oss.
Vi hade lite svårt att hålla oss för skratt, men föreslog att hon istället skulle fråga om han ville ha en stor pepparkaka.

Elisabet sprang in, frågade:
-Vill du ha en stor pepparkaka?
och sprang ut direkt igen.
-Jag frågade! meddelade hon stolt.
-Ja, men du måste ju vänta på svar! förklarade jag.

Men då hade Elisabet fått nog. Hon satte sig ner på köksgolvet och protesterade högt:
-Jag har ju frågat!
-Du har rätt, sade jag. Här, ta hjärtat och ge till honom, han vill säkert ha det. Sedan får du ditt eget.

Slutet gott och pepparkakorna goda.