cariad

Kvart i åtta skulle vi egentligen ha varit på dagis, med omklädda barn, för luciafirande. Normal starttid för oss är nio, så det var ganska mycket tidigare. Förra årets firande gick ut på att jag och maken hade varsitt ledset barn i famnen för att ingen ville vara med och sjunga och båda var trötta.

Lägg till följande:

* maken började jobba klockan åtta och skulle inte kunna vara med
* Anna börjar klockan nio, och vi hade inte hunnit prata om huruvida hon skulle kunna börja tidigare för att stötta        Elisabet
* minnet av Elisabets reaktion i fredags när mycket var annorlunda
* jag hostade så lungorna skrällde och hade ont i kroppen efter att ha kört slut på reservtanken under hösten
* när maken hämtade barnen igår, hade Elisabet varit dämpad och lite varm (men så fort han kom blev hon glad, och skuttade hela vägen till affären)

så blev vårt beslut att hoppa över luciafirandet på dagis. Det meddelade vi redan igår kväll, så att ingen stod och väntade på oss idag.

Istället hade vi en härlig morgon hemma. Elisabet vaknade kvart i åtta, och jag tänkte: "Nu, exakt nu, skulle vi ha varit på dagis. Så skönt att slippa!" Roland sov vidare, och när Elisabet hade kissat så låg vi och gosade i hennes säng trekvart. När Roland vaknade, öppnade vi adventskalendrarna i lugn och ro, sedan lekte de och såg lite på en film innan vi drog oss mot dagis. Strax efter halv elva kom de dit, klädda i sina pepparkakskläder. Elisabet var mycket nöjd med att få en klänning med hjärtan på!

Jag är så tacksam över att vi än så länge kan ta det lugnt när vi behöver. När det är dags för skola så blir det väl inte lika flexibelt, men just idag fick natten ta sina tunga fjät medan vi sov.