Kompistema

Läste i kommunikationsboken igår att Elisabet frågade Anna:
-Vem ska vara kompis idag?

När vi kom hem frågade jag henne vem som varit kompis.
-Ingen, svarade hon.
Jag litar inte riktigt på henne, hon gör ju vadsomhelst för att undvika att säga barnens namn just nu.
-Ingen? frågade jag därför.
-Nej, idag var det inte kompistema.

Då kom jag på att jag inte hade kollat datumet i boken. Kanske hade frågan ställts för flera dagar sedan, jag har inte läst på en vecka. Jag har inte full koll på när de brukar ha "kompis", men vet att det brukar vara så på fredagar, så jag frågade:
-Men imorgon då?
Då lyste hon upp.
-Ja, imorgon är det kompistema!

Nu blev det inte så, för Anna har varit sjuk nästan hela veckan vilket inte vi har fått veta förrän idag. Idag hade varit en extra jobbig dag för Elisabet, då de hade dukat upp till långbord för att äta Nobellunch lite finare. Det fixade hon inte alls, och i kombination med att det "sy-ett-lamm"-kort som hon släpar omkring på blev blött, så var hon helt otröstlig. Personalen var nära att ringa oss, men de gjorde ett försök med att låta henne gå in till lillebrors avdelning där det var färre barn. Det gick bra, så jag hämtade ett par glada barn.

Jag bad dem på Elisabets avdelning att försöka informera oss om Anna är borta länge. Vet hon själv om det, så skriver hon det i boken eller pratar med oss, men sjukdom rår man ju inte för. Likaså om de skall göra något speciellt som de vet om i förväg, så att vi kan förbereda Elisabet på det. Hon är ovanligt tålig för förändringar jämfört med många andra autistiska personer, men ibland blir det för mycket.

Med denna information i bakfickan var jag beredd på en lite gnällig eftermiddag. Icke så. Själva hämtningen tog lång tid, barnen busade vilt med både mig och varandra, men när jag väl fick ut dem så bubblade det ur Elisabet olika saker som hon hade gjort. Hur hon hade sytt det där lammet, hur hon ritade efter prickmönster, och en lång dialog om den lilla vita kattungen Vitt och den fläckiga kattmamman Fläckis. Nu badar båda barnen oh cskrattar så att de kiknar, så det är bäst att jag går och ser efter vad de gör, det där låter olycksbådande!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0