Så snabbt man vänjer sig!

Förra måndagen åkte mina föräldrar iväg på minisemester. Då satte vi på allvar in punktmarkeringen på Elisabet gällande byxbajsandet. Vi åkte också till leksaksaffären och köpte lite nya motivationspresenter. Bland annat en playmobilask med två barn och sex små katter. Den ställde vi upp på ett köksskåp och förklarade för henne att den skulle hon få när hon själv berättade för oss att hon behövde bajsa.

Allt gick så bra! Måndag morgon hamnade allt på rätt ställe, lite senare sprang hon upp för trappan och vi hann inte ikapp henne innan det kom en klutt i byxan, men jag var snabb som attan och resterande lass hamnade i toaletten. En halv seger. Och på kvällen, på toaletten.

På tisdagen hamnade allt rätt, och hon gjorde sig ärligt förtjänt av playmobilasken genom att hålla sig för magen, gå till pappa och sedan till toaletten. Det kom verkligen en glädjetår när min man berättade det!

Onsdagen gick också allt som på räls, och det där med bajsiga byxor började kännas ganska avlägset redan efter någon dag. Men så kom mormor och morfar hem på kvällen - och då både kissade hon och bajsade i byxorna ute.
Torsdag morgon påminde jag henne om att man helst skulle säga till, men då svarade hon att
-Jag har ju redan fått asken!

Ursäkta, habiliteringsrådet som säger att "om hon inte bajsar på toaletten så betyder det att förstärkningen inte är tillräckligt motiverande för henne". Vi kommer inte på något annat. Inget funkar. Inte löften om att göra något roligt, inte löftet om en karamell. Vi kan faktiskt inte köpa en ny playmobilkartong för varje dag, även om vi fått vårdbidrag!

Sedan dess har det varit kladdiga underbyxor varenda dag. Flera gånger om dagen. Någon enstaka gång har det kommit rätt, men det är verkligen undantag. Vi har provat den numera inte så rekommenderade metoden försvagning, att vi tar ifrån henne något litet djur som hon har i handen när hon bajsar i byxorna, och så får hon tillbaka det när hon gör rätt. Funkar inte heller och är inte värt alla tårar.

Så nu ger jag upp. Det får vara. Det får komma när det kommer. Alla goda råd undanbedes vänligt men bestämt.

Kommentarer
Postat av: Ingeli

kram Som du säger, det kommer när det kommer. Tänker på er!

2011-08-03 @ 10:26:29
Postat av: Christina

Jag tänker också på er! Och hon vill nog igen vad det lider. Håll ut!!!

2011-08-04 @ 01:05:22
Postat av: C

Att veta när man ska backa är också en konst! Tänker på er! Kram!

2011-08-04 @ 16:20:05
URL: http://abc-barn.blogspot.com
Postat av: ak

En fråga (ursäkta om den låter som ett oönskat gott råd....): Men ger inte hab er mer konkret hjälp när det gäller att utforma teckenekonomin? En ask per toabesök är ju kanske lite saftigt, men ett klistermärke på en fin lista för varje gång det blir rätt, kan bli en ask efter 3,4 eller kanske 5 gånger? Det är viktigt att utforma teckenekonomin efter det enskilda barnet och kalibrera de olika parametrarna rätt mot varandra för bästa resultat. Hur många gånger för hur stor sak, hur ska tecknena (klistermärken tex) se ut, hur lång stund efter rätt respons kan man ge tecknet (kort stund=starkast effekt, generellt), hur ofta ska responsen förväntas ges, vad gör man vid oönskad respons (bajs på annan plats än toan, tex), hur förklarar man processen för barnet, hur går man vidare efter en avklarad teckenekonomi, hur undviker man upplevd inflation? Osv. Många frågor som man inte kan förväntas fixa själv som förälder. Blir förvånad om inte hab har mer att erbjuda, som det låter.



Smart tjej som är så tydlig med att det är den yttre motivationen som gäller för henne än så länge! Desto större anledning att förlita sig på just den för att hjälpa henne, då:-)

2011-08-08 @ 10:44:42
Postat av: Elisabets mamma

Jaså, är det teckenekonomi det heter?

Förmodligen hade vi kunnat få hur mycket hjälp som helst med det, men vid mötet med den "bajskunniga" hann vi bara prata om några tänkbara strategier. Vi har provat det här med att göra markeringar på en lista, men det fungerar inte alls. Nu struntar vi fullkomligt i alla teorier och metoder, nu får det bara gå ändå. Jag väljer att lita på Elisabet nu. Hon lärde sig ju att kissa själv, så hon lär sig nog det andra också.

2011-08-11 @ 19:35:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0