cariad

Imorse var det inte roligt att gå till förskolan.

Maken och jag bestämde att vi skall försöka undvika att ta vagnen, och vänja dem vid att gå. Igår gick det inte alls, Roland ville "sitta pappa" från första steget. Imorse var maken på väg till en intervju, och jag orkar inte bära sonen hela vägen så jag satte honom i paraplyvagnen. Elisabet ville också sitta i den, men det går inte längre. Vagnen orkar inte med den tyngden, och inte jag heller. Så hon gick gråtande hela vägen, försökte stanna vagnen, ville sitta, ville hålla min hand, ville inte gå! Till slut kom vi fram, och då blev hon nöjd och försvann in i skogsområdet på gården.

Då var det istället Roland som blev ledsen. Han ville sitta i vagnen, eller följa med mig hem. Ville inte vara på dagis! Inte! Det är inget roligt när han inte får vara med Elisabet. En halvtimme dröjde jag mig kvar, under vilken Roland fick sitta på min arm när jag pratade med förskolechefen om barnens vistelsetider. De får ju inte vara där hur länge som helst nu när maken är arbetssökande. På något sätt måste vi lösa det där, för även om inte Elisabet har samma extrema behov av rutiner som många andra autistiska, så behöver hon verkligen få öva på momenten kring lunch och mellanmål i grupp. Vi kan troligtvis få några extra timmar för henne, men inte så många att det täcker 9-15 som är de tider vi vill ha dem där. Får maken tillräckligt mycket vikariat som lärare, så får vi ha kvar våra tider. Problemet är att kommunen är rädda för att ta in honom som vikarie, för att han ligger "farligt" nära att bli in-lasad. Helt snett, men sådan är effekten av LAS. Nåväl, det där ordnar sig.

Jag är helt övertygad om att det kommer att bli bra i höst. Elisabet behöver lite andra förebilder, och Roland skulle nog må bra av att släppa lite på sina beskyddarinstinkter kring storasyster. Men oj vad han var ledsen idag!