Illvrål och kärlek

Under sommaren har barnen nästan vänt på dygnet. Gått och lagt sig vid elva-tolv, och sovit till minst tio, ofta längre. Men igår sade Roland redan vid tjugo över nio att han ville gå och lägga sig. Då ville Elisabet också det. Själv var jag trött efter en intensiv vecka, och nappade också på förslaget.

Allt gick bra till en början. Pappa berättade sagan om Rödluvan med dockan, jag sjöng därefter en stund. Först i Elisabets säng, sedan i den stora. Roland låg och klappade mig på håret, sömnig och harmonisk. Då upptäckte Elisabet att hon hade tappat katten Ed. Oro och letning, men vi hittade henne ganska snabbt. (Jodå, Ed är ett flicknamn i Elisabets värld. Alla hennes katter är flickor.) En kort stund senare var fjällrävmamman Edde försvunnen, och då blev vi tvungna att leta ordentligt med tänd lampa. Elisabet tjöt, och för att stilla henne - mest för Rolands skull - plockade jag fram en reserv-Edde som mormor köpt för säkerhets skull och haft med i bilen. Två sekunder efter att hon fått den, så hittade lillebror den riktiga Edde i stora sängen, och blev så glad för att han kunde hjälpa sin syster. Jag mitt dumma spån, trött och orutinerad, tänkte att det var bäst att Elisabet fick den Edde som är lite sliten och smutsig för att det är den rätta, istället för den kritvita nya som hon nu fått. Så jag visade den för henne, och sade att så bra, Roland hittade Edde, det finns två!

Big mistake.

Hysterin som följde på detta, att det INTE FINNS TVÅ EDDE, drev även Roland till olyckliga tårar. Han var så ledsen, så ledsen! Han hade ju hittat det Elisabet saknade, och så blev allt bara fel! Jag försökte distrahera henne, försökte berätta om Visnu och Äve men varje ord jag sade blev fel! Jag kände paniken stiga och började intensivt be att änglarna skulle hjälpa oss. En lång stund försökte vi flytta omkring i lägenheten, jag och min man, med varsin unge för att försöka dela på dem och få dem att komma till ro. Det gick inte alls. Lyfte jag ut Elisabet i vardagsrummet för att ge Roland chansen att somna in ordentligt, så skrek hon än värre och ville vara i sängen. När Roland ville sitta i mammas famn i vardagsrummet och bli tröstad och läsa en bok, så kom Elisabet upp igen och fortsatte sin högljudda gråt bredvid mig i soffan. Maken gjorde sitt bästa han också, men till slut satt jag där i soffan med två ledsna barn.

Då fick jag hjälpen. Änglar eller instinkt eller något annat - jag blev med ens lugn och visste vad som måste göras. Jag sade till Roland att han och pappa skulle läsa boken en stund. Så bar jag in Elisabet i hennes säng, höll om henne. Slappnade av i både kropp och själ, öppnade mitt hjärta och strömmade ut kärlek till henne. Tänkte gång på gång på gång:

Jag älskar dig. Jag älskar dig hur du än är. Jag älskar dig vad du än gör. Jag älskar dig!

Hon låg så stilla i min famn. Då och då fick hon kortare gråtattacker, men jag stålsatte mig inte som jag gjort tidigare under kvällen när jag märkte att hon tog sats, utan behöll mitt lugn och fortsatte tänka att jag älskade henne.

Efter en stund ville Roland lägga sig igen. Då blev Elisabet helt lugn, och jag berättade sagan om Visnu och Äve utan att oroa mig för felsägningar. Båda ungarna somnade lugnt.

Det som smärtar mig mest är att Roland blir så ledsen. Jag förklarade så gott jag kunde för honom att han hade gjort något väldigt bra och snällt, och att det var mamma som hade gjort fel så att allt blev tokigt. Att Elisabet också var ledsen för att hon ville vara hos mormor och morfar. Det verkade som om han förstod, men ledsen var han förstås ändå.

Den här kvällen var en viktig påminnelse:

Detta barn skall hanteras med kärlek!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0