cariad

Gitarren plockades fram för en stund sedan. Jag spelar till husbehov, tillräckligt för att kunna kompa enklare visor. Jag sjöng Lille katt, Pippi Långstrump på sonens begäran, och Den odödliga hästen för att bredda kulturen lite.

Elisabet iakttog mig mycket noggrant.

-Den här tonen heter E, sade jag och spelade på den tjockaste. Och den här heter också E, den tunnaste. Hör du att de låter likadant, men att en är ljusare?

Elisabet sög in mina ord.

-Vad heter den? frågade hon och pekade på den näst tjockaste.

Jag försökte febrilt komma ihåg ramsan. Något med groda, något med ensam. Kom inte på den, men lyckades ganska lätt lista ut att den tonen var ett A.

-Vad heter den? ville dottern veta om nästa.

Då hämtade jag min blockflöjt, och kom med hjälp av den ihåg ramsan:
En Halv Groda Dansar Aldrig Ensam. EHGDAE, från den tunnaste till den tjockaste.

Jag visade henne.

-Kan du spela på strängen som heter G?

Det kunde hon. Alla toner lärde hon sig på en halv minut.

Då höjde jag nivån ett snäpp och tryckte ner fingret på andra bandet på den tunnaste E-strängen.

-När jag trycker fingret här, så blir det tonen F! Då är det inte ett E längre, utan ett F! Hör du att den låter annorlunda?

Elisabet formade orden tyst med läpparna.
Då blir det ett F!

Sedan blev hon distraherad av att pappa och lillebror skulle gå ut och handla lördagsgodis. Det ville hon förstås inte missa. Men jag känner en ilning av förväntan! En av mina högsta drömmar är att en gång kunna åka på musikläger tillsammans med något av mina barn, där vi båda - eller alla tre - är deltagare. Det här är en bra början!