Att prata

Då och då får jag kommentarer från vänner i stil med "har ni pratat med Elisabet om..." eller "har ni försökt förklara för henne att..."

Jag blir lika förundrad varje gång. Som om det skulle gå att prata med henne. Det närmaste jag har kommit ett samtal, var häromdagen. Vi gör vårt bästa för att prata till henne när det behövs, men inte är det lätt! Hon vill inte bli talad med när det gäller saker vi tycker är viktigt. Vanliga svar från henne är:

-WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
-Man får inte prata, man får säga katt!
-Prata inte på mig!
-Aj!

Vi har kommit så långt att vi ofta får svar på direkta frågor, åtminstone om vi naggar henne. För två år sedan hade vi precis fått henne att svara ja på frågor om hon ville ha det ena eller andra, istället för att råblänga uppmanande på oss, så vi har kommit långt.

Samtal som handlar om något som intresserar henne kan också fungera, men det är inte så mycket samtal som utbyte av fakta. "Vad heter dina katter? Vilken färg har de? Är det mamman och ungen? Vad äter katterna?" Inget om hur hon tänker, hur hon mår, vad hon vill.

Vi kan instruera henne, förklara, kommentera det som skall hända och få adekvata reaktioner i vardagen. Men att försöka förklara för henne att vi blir oroliga om hon springer iväg utan att tala om det, eller få henne att tala om när hon behöver gå på toaletten, det går inte. Sociala berättelser som vi tecknar under berättandet fångar hennes uppmärksamhet, men något samtal blir det inte och inte heller blir det något påtagbart resultat av våra tappra försök. Det händer att hon kommenterar något som har hänt, men annars lever vår Elisabet här och nu. En beundransvärd egenskap på sätt och vis, praktisk också i många fall. Hon är inte långsint, hon är inte ledsen över något som hände för en stund sedan om hon en gång har blivit tröstad. Jag lär mig mycket av henne, och tar till mig så mycket jag kan.

Nu ikväll kom hon ut till mig på balkongen och kröp upp i min famn.
-Jag älskar dig, viskade jag.
-Och jag älskar dig! viskade hon tillbaka.
I den stunden kände jag att det var det enda som spelade någon roll. Inget annat var viktigt!
I nästa sekund gick hon in i vardagsrummet och bajsade i byxan.
Då blev jag arg, Elisabet blev ledsen.
Pappa tog hand om smeten, Elisabet stod och sjöng medan han torkade klet och jag gick ut på balkongen igen, ilskan som bortblåst. Jag fick vara arg en stund, sedan glad igen precis som hon.

Oftast skriver jag ju om allt positivt, om alla framsteg hon gör. Men för att ni skall inse vidden av min andlöshet när jag hade det där korta samtalet med henne, så vill jag förklara hur det brukar se ut.


Kommentarer
Postat av: Ingeli

Ja jösses! Känner ju igen det där lite hemifrån med. G har ju med stor sannolikhet Asperbergs, han är högfungerande så en diagnos har inte varit aktuellt än av många anledningar (som du säkert vet, mamman och allt). Men att förklara för bröderna hur det fungerar i Gs huvud... Att han inte KAN förstå hur det känns för nån annan, fastän till och med T kan det som är så mycket yngre. Att G inte är elak med vilje, att han inte vet att han är elak. Osv osv.



Exempel på diskussion här hemma:

I: G, du FÅR inte slåss!

G: Men jag blev arg.

I: Det spelar ingen roll, man får ALDRIG slåss!

G: Men jag blev arg.

I: Oavsett om du är arg eller inte så får du inte slåss. Du får gå därifrån istället!

G: Det var J som retade mig. Då blev jag arg och då slog jag honom.

I: Om inte du kan låta bli att slåss får du inte hoppa studsmatta med brorsorna.

G: Men det var ju J som retade mig och då blev jag arg!



Märks det viss rundgång i argumentationen? Vi kommer inte längre. Att förklara "det gör ju ont på J om du slår honom" går inte in, G har inte någon form av empati utvecklad. Punkt. Så det enda sättet för oss är ju att lära honom att gör du si händer så. Till exempel: slår du dina bröder när ni hoppar studsmatta får du inte hoppa med dem.



Hmm... vad ville jag egentligen säga med allt detta? Ja egentligen bara att jag känner igen mycket av hur det är hemma hos er. När ett barn (eller hos oss, tre) förstår alla regler och hur det känns för någon annan och så någon som inte tar in sådana saker. Hopplösheten i att försöka nå fram med en regel (eller kroppsfunktion då) när inte barnet själv ser någon vinning i det.



kram

2011-08-22 @ 07:10:21
Postat av: Helena i Uppsala

Fint att du delar med dig :)

2011-08-24 @ 22:01:35
Postat av: Marie

Hej,

Vill bara säga att jag är jätteglad att jag hittat din blogg. Jag har två döttar 4 och 7, där den yngsta nyligen fick sin autismdiagnos. Jag har letat överallt för att hitta någon som har ett barn som mitt - alla dessa barn är ju olika - och i Elisabeth har jag hittat det. Nu är min dotter yngre, men jag känner igen så mycket av henne i din dotter. Detta med att inte var rutinbunden, att var glad o gosig, men inte gå att kommunicera med - bara till. mm mm. Du sätter orden så bra på allt det jobbiga, och allt det braiga. Och ditt sätt att tänka och hantera detta tycker jag är fantastiskt - jag försöker själv se det positva och inte bara det negativa - våra barn är fantastiska på sitt sätt.

Vill bara säga att jag är glad att jag hittat dig att följa :-)



kramar

2011-08-30 @ 13:38:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0