cariad

Jag fick så kloka svar, så jag har funderat vidare på det här.

Den parallell jag kan dra till min väninnas berättelse är hur jobbigt det kan vara att vänta barn. Men det är inte riktigt okej att klaga över, inte för mycket i alla fall.

Illamåendet. Den hemska klumpen som satt från nedersta magen upp till näsan. Ständigt närvarande, möjligen stundtals dämpad av någon receptbelagd medicin. Månad efter månad. Men då skall man vara glad, för illamående betyder att bebisen har satt sig fast ordentligt och får det den behöver! Och nog är det väl lite gulligt med illamående också? Det är ju bara att äta ett kex på morgonen innan man stiger upp så blir det bra?

Hormonsvängningar. Störtgråt om maken råkade ha ett irriterat tonfall. Älskar inte du mig nu bara för att jag är gnällig? Äsch, det är väl bara att skärpa sig!

Foglossningar. Fem minuter för att ta sig från hallen in till toaletten. Yxor som hugger när man nyser. Kryckor den gång var tionde dag då jag måste ta mig till MVC. Men nu överdriver du allt! Och foglossningar är ju bra, det betyder att bäckenet vidgar sig!

Nästäppa. Fyra månader av ständig andtäppa. Nässpray får du absolut inte använda! Det skiter jag i, hit med Nezerilen om du inte vill åka på en propp.

Svullnad. Hasa runt med moonboots i storlek 45. Gå som på ömmande kuddar. Korvfingrar.

Förstoppning. Gaser. Illaluktande flytningar. Sömnbrist. Omättlig aptit kombinerat med illamående.

Men du får ju ett barn som belöning! Allt det här, det är väl ingenting? Tänk på vad du får! Det är inte alla som kan få barn, att gnälla sådär är ett hån mot de som inget hellre vill än att få ett barn!

Naturligtvis. Även min högsta önskan var att få ett barn. Med Elisabet i famnen var det lätt att tycka att allt var värt varenda sekund. Men medan det pågick var det svårt att känna den där innerliga tacksamheten.

(Graviditeterna har jag bearbetat i en bitsk seriebok. Ni som inte känner mig, säg till om ni vill veta mer!)

Elisabets autism är inte i närheten av att vara lika jobbig för mig som graviditetsbesvären. Hon lider ju inte av att vara annorlunda. Visst har hon sina förtvivlade stunder då någon råkat säga fel sak, men de blir färre, mindre intensiva och går allt snabbare över. Kanske får hon problem senare i livet, kanske inte.

Det är svårt att säga huruvida själva autismen är något positivt, för vad är det egentligen? Hennes förmåga att ha roligt i en annan värld, den är på plussidan. Likaså hennes ifrågasättande av vår värld. Besvärlig för dem som vill att hon skall bete sig som andra ungar i flock, men i mitt tycke väldigt sund. På minussidan ligger hela toalettpaketet. Jag kan inte se något positivt i att hon kissar i våra sängar. Och hennes smala kategorier, att en häst bara kan äta gräs och absolut inget annat.

Effekten av allt är emellertid i mitt tycke enbart positiv. Jag får lära mig mer om tålamod. Jag får lära mig dyrka upp lås, få henne att acceptera att hästen blir glad över ett äpple också. Men jag får tillåta mig att svära när jag kastar in ännu en kisslast i maskinen. Och så tänker jag i nästa sekund - så bra att vi har en tvättmaskin!