cariad

Levande rollspel var förr ett av mina största intressen. Sedan barnen kom har det mattats av betydligt, framför allt för att jag inte känt någon som helst lust att vara någon annan än den jag är! Men två lajv har de fått följa med på. Elisabet var bara fyra månader första gången, och andra gången var det Roland som var bebis och Elisabet drygt två år. Då nöjde hon sig med att bara skutta omkring, fullständigt oberörd av att alla vuxna hade konstiga kläder på sig.

Nu annonseras det om ett barnlajv, där barn mellan tre och elva år skall få smyga omkring i skogen och lösa uppgifter. Då får jag tankarna: Kommer Elisabet någonsin att tycka att sådant är roligt?

För ett år sedan hoppades jag, men kände att det låg långt borta. Hon som kunde brista ut i gråt för att Roland låtsades vara en tiger. Han är ingen tiger! Han är en pojke!

Idag känns den tanken betydligt närmare. Vi har legat i hårdträning för att lära henne att låtsas. Nu accepterar hon att hennes knä kan vara en rutschkana för de små barbafigurerna. Nu kan hon själv ta kattens roll när vi leker. Hon kan tillochmed leka rollekar med annat än katter, bara det ett stort steg!

Så en dag kanske jag får gå med henne där i skogen, iklädd de fantasieggande medeltidskläderna, i jakt på Den Prickiga Stenen. Inte i år. Kanske inte nästa heller. Men en dag!