Ingen återvändo!

Mycket händer med Elisabet nu. I helgen hörde jag henne för första gången leka affär. "Igelkotten kostar fyrtio kronor. Då tar jag den!" Hon söker kontakt med andra barn på ett helt annat sätt, och delar upplevelser med dem. Jagar såpbubblor. "Nu tar jag dig! Komsi, komsi!" Närmar sig försiktigt när vi introducerar nya spel i familjen. Vill inte riktigt vara med, men kan inte heller låta bli att kommentera det vi gör.

Toalettbestyren har kommit lite i kläm. Kanske på grund av att det händer så mycket annat. Nätterna är fortfarande torra, bara en blöt morgon sedan vi skippade blöjorna. Kisseriet gick ganska bra fram till igår. Hon säger inte till, men vi har blivit bra på att läsa av henne och en gång gick hon in i badrummet och kissade på golvet där (för man kissar ju i badrummet! logiskt!), men de senaste dagarna har det kissats lite överallt och bara idag har det blivit tre kletiga klädbyten. Kanske har hon så mycket annat på gång i huvudet, att hon inte kan fokusera på vad som händer i kroppen.

Mina tankar går till familjen som åkte till Mongoliet. De hade också slutat med blöjor på sin sexåring, utan att ha fått bukt med tarmtömningarna. Och de hade fått höra att om de gick tillbaka till att använda blöjor, så skulle det vara helt kört. Därför åkte de, med en liten hink och spade att fånga upp kletet med, och vattenflaskor att tvätta kläderna med. Varenda dag. Mitt i den mongoliska ödemarken.

Om de orkade, så nog skall vi kunna fixa det också? Vi kan inte gå tillbaka till att använda blöjor nu! Vilka signaler sänder vi till Elisabet då? Jo, att om du bajsar i kläderna tillräckligt många gånger så får du tillbaka den här tryggheten som blöjorna har varit för dig så länge.

Vad kan vi då göra?

Vi kan ta upp den motoriska träningen som har kommit i skymundan den senaste tiden. Vädret har varit så fint och vi har varit ute så länge på kvällarna att det inte riktigt funnits tid och ork till att böja och sträcka hennes kropp. Ändå kanske det var just de övningarna som gjorde henne torr på nätterna? Vem vet. Men det känns bäst att börja igen. Dessutom var det väldigt trevligt!

Vi kan baka något smaskens åt förskolepersonalen då och då, för att visa vår tacksamhet. Det är deras jobb och de får betalt, men det betyder inte att de inte skall få uppskattning i en situation som inte är så mysig.

Vi kan be. Kanske bryr sig Elisabets änglar mer om hennes själsliga utveckling, men det skadar inte att skicka en bön.

Och vi kan visualisera. Se framför oss den dag då vi inte längre höjer på ögonbrynen för att vår dotter sköter allt det här själv. Den dag vi säger till varandra: Minns du hur vi kämpade den där våren?

Kommentarer
Postat av: Christina

Det BLIR bra, förr eller senare, håll bara ut! Och jag tror att de motoriska övningarna är jättebra för henne, vet inte helt säkert varför men det är en känsla jag har.



Och jag har tänkt på er många gånger sedan igår, hoppas det har hjälpt lite i alla fall...

2011-04-28 @ 19:47:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0