Vårt barn har autism.
Den här bloggen startar jag för att sprida mer kunskap om och insikt i hur det kan vara att leva med ett autistiskt barn. Hur det är för just mig. Hur olika det kan vara, jämfört med andra familjer som också bloggar om detta. Och om hur lika det kan vara.
Det blir en blogg om kärlek, glädje, hopp, förtröstan, förundran och förhoppningar.
I mina ögon är både min "normala" son och min "onormala" dotter helt perfekta. Precis som de är.
Välkomna hit!
<3 jag ser fram emot att läsa!
Du skriver så bra Karin! Och jag känner igen så mycket! Vår dotter har inte fått någon mer specifik diagnos än att hon ligger i området för asperger, adhd, tourettes. Vår resa började nog när hon föddes men drevs till sin spets när det blev miljöombyte från förskola till skola. Akuttid till BUP. Men sen har vi långsamt arbetat oss uppåt och landat i något som vi alla kan må bra i. KRAM!
Big up!
Du gör det bra.. ord är ditt vapen! Ord är ditt sätt att förmedla! Blir så berörd! fortsätt <3
Tack! Jag har alla intentioner att fortsätta, många tankar i huvudet som vill ut!
Du skriver så fint. Som i de där breven som jag fortfarande får ibland. Om livet. Som vi båda kände det. Nu finns vi lite i utkanten. Men kan med ens kastas rakt in innanför huden igen. Så kände jag nu. Hjärta. Det vi var. Det vi är. Och det vi alltid kommer att vara. Till dig min kära vän och till din lilla flicka.
Du skriver så fint. Precis som i de där breven som jag fortfarande får ibland. Så nära. Vi fanns där. Ett livselexir. Nu mer i utkanten. Men med förmågan att krypa under huden i loppet av en sekund. Så kände jag nu. Till det vi var. Det vi är. Och det vi alltid kommer att vara. Till dig kära vän och till din lilla dotter. Hjärta.
Tack!
Ja, alltid.
Du får gärna dela med dig av den här länken på din blogg, om du tror att någon kan må bra av att läsa. Du blandar ju både allvar och lyx.
Hejsan! Hittade hit via din vän Weronica.
Har läst igenom alla inläggen och du skriver väldigt bra! Jag tycker alltid det är intressant och lärorikt att lära sig om hur andra människor har det, om olika livssituationer och synpunkter.
Du verkar ha två jättemysiga barn :)
Går förstås inte att jämföra, men vi har en kille på fyra år med kronisk sjukdom och jag VET hur det är med oförstående människor... men också samtidigt vilket stort stöd man kan få av de som verkligen bryr sig.
Sköt om er!
kram, Ann-Christine