Speciella talanger
En annan föreställning om autistiska personer är att de har ett område där de är otroligt skickliga. Läste nyligen en självbiografi av Daniel Tammet, som har aspergers och har siffror som sitt specialområde. Han ser siffror som färger och former, och slog världsrekordet i att kunna rabbla upp talet pis decimaler. Runt 25 500 siffror läste han upp. För honom var det som att vandra i ett landskap.
I somras började jag av någon anledning prata med en kvinna om detta på ett tåg. Hennes dotter, som snart var tonåring, hade drag av autism, och hon hade vid tre års ålder tecknat av rum i hemmet i korrekt perspektiv. När hon blev äldre och förstod att hon var annorlunda, så försökte hon härma sina klasskamraters enklare sätt att teckna. Men hemma fortsatte hon att rita som hon ville.
Elisabets speciella egenskap var till att börja med språket. Hon sade sitt första tydliga, medvetna ord vid nio månader. "Ljus". Inget lätt ord. Hon provade några gånger med "juuuu", och "uuus", men landade till sist på "juus" och höll fast vid det. Sedan fullkomligt exploderade det. I början körde hon kortversionerna, som "aff" om giraff, "fant" om elefant, men hade snart hela orden. Hon pratade korrekta meningar då hon var strax över året, och har aldrig haft den lite bakvända ordföljd med enkla ord som Roland har. Han säger "Roland titta Kalle Anka inte!" Hon sade "Det är mamma som ligger på soffan". När hon var ett och ett halvt kunde hon hela alfabetet, stora och små bokstäver. Lillebror föddes när hon var ett år och tio månader, och hennes första kommentar när hon träffade honom var: "Vi skall lägga undan lilla Roland i sängen!"
Jag minns att jag reagerade över den här tidiga utvecklingen. Men jag tänkte aldrig "Oj vad tidig mitt barn är med att prata, hon är nog autistisk!"
Sedan hände något. Jag kan inte sätta fingret på när. Två och ett halvt? Tre?
Från att ha legat i sängen på kvällarna och snackat snackat snackat fullt begripligt om vad som hänt under dagen, kom ganska plötsligt någon form av joller. Det började med att hon hängde på ett gööööö på en del ord. Sedan kom de obegripliga harangerna. Inte när hon ville oss något, och inte så mycket när hon lekte, men när hon pratade för sig själv vilket hon fortfarande gärna gör långa stunder i sträck. Hon har så trevligt och skrattar mycket, så inte stör det mig.
En annan sak vi inte kunde undgå att märka var att hon fastnade i språket. Ville hon ha en kaka, så sade hon det vi hade sagt till henne: "Vill du ha". Det här perspektivskiftet har helt gått henne förbi. Hon är Du, det är jag som är Jag. I vissa uttryck kan hon säga jag om sig själv, som "Jag ser ingenting", men det är som att det är själva uttrycken som har fastnat hos henne, som helhet. Inte orden som byggstenar.
Vi kämpade hårt med att få henne att säga "Jag vill ha", och jobbar fortfarande med att få ur henne hela meningar för att förtydliga VAD det är hon vill ha. Inte för att vi inte fattar, det är helt uppenbart att hon vill ha en riskaka när hon sträcker fram paketet mot mig. Det här har varit jättejobbigt för henne. En dag låg hon på golvet och grät i säkert tio-femton minuter medan jag vägrade ge henne en riskaka om hon inte sade "jag vill ha" istället för "vill du ha". Det var inte roligt alls och jag undrade om det här verkligen var rätt sätt, men när jag väl hade börjat kunde jag inte gärna backa. Då skulle ingenting vara vunnet. Till slut lugnade hon sig, formade "jag vill ha" med läpparna lite försiktigt, och sade det sedan högt. Då jublade jag högt inombords och gav henne en stor kram och så många riskakor hon ville ha. Personalen på habiliteringen bekräftade att jag hade gjort rätt, och sedan den gången går det mycket lättare att få henne att säga saker som "kan du bära mig" istället för "skall jag bära dig". Det tråkiga är att Elisabet inte förstår varför. För henne är det som att vi plötsligt har ändrat oss, som att äpple istället skall heta päron, vad nu detta skall vara bra för!
Under samma besök hos min äldre väninna, som undrade över hur man kunde vara autistisk om man pratade, så ville Elisabet ha körsbär som jag hade i min hand. Hon tittade uppmanande på handen och sträckte sig efter dem, och jag frågade: "Vad säger man?" varpå hon mycket bestämt svarade: "JAG vill ha!!!" Då fick hon förstås. När hon sprungit därifrån, sade väninnan lite docerande (till mig, inte till Elisabet): "Eller så säger man `snälla mamma kan jag be att få`?" Jag tittade stumt på henne några ögonblick innan jag sade något i stil med att "DET är överkurs!" Varför förvirra Elisabet ännu mer, bara för att det kanske låter lite trevligare i våra öron? "Jag vill ha" duger alldeles utmärkt!
Det lustiga är att när hon leker för sig själv, så pratar hon väldigt bra och flytande. Hon beskriver vad gosedjuren gör, och har precis den där lekrösten som man kan förvänta sig hos en fyraåring som berättar en historia. Det är när hon skall kommunicera med oss som det blir knasigt. Hon tar ingen notis om vanliga frågor som handlar om vad hon har gjort eller vad hon tycker är roligt. När hon vill oss något, så pratar hon oftast i oavslutade meningar, som: "Kan jag få en..." "Det är..." och tittar uppfordrande på oss för att vi skall fylla i åt henne. Inte alltid lätt, kan jag säga!
I somras började jag av någon anledning prata med en kvinna om detta på ett tåg. Hennes dotter, som snart var tonåring, hade drag av autism, och hon hade vid tre års ålder tecknat av rum i hemmet i korrekt perspektiv. När hon blev äldre och förstod att hon var annorlunda, så försökte hon härma sina klasskamraters enklare sätt att teckna. Men hemma fortsatte hon att rita som hon ville.
Elisabets speciella egenskap var till att börja med språket. Hon sade sitt första tydliga, medvetna ord vid nio månader. "Ljus". Inget lätt ord. Hon provade några gånger med "juuuu", och "uuus", men landade till sist på "juus" och höll fast vid det. Sedan fullkomligt exploderade det. I början körde hon kortversionerna, som "aff" om giraff, "fant" om elefant, men hade snart hela orden. Hon pratade korrekta meningar då hon var strax över året, och har aldrig haft den lite bakvända ordföljd med enkla ord som Roland har. Han säger "Roland titta Kalle Anka inte!" Hon sade "Det är mamma som ligger på soffan". När hon var ett och ett halvt kunde hon hela alfabetet, stora och små bokstäver. Lillebror föddes när hon var ett år och tio månader, och hennes första kommentar när hon träffade honom var: "Vi skall lägga undan lilla Roland i sängen!"
Jag minns att jag reagerade över den här tidiga utvecklingen. Men jag tänkte aldrig "Oj vad tidig mitt barn är med att prata, hon är nog autistisk!"
Sedan hände något. Jag kan inte sätta fingret på när. Två och ett halvt? Tre?
Från att ha legat i sängen på kvällarna och snackat snackat snackat fullt begripligt om vad som hänt under dagen, kom ganska plötsligt någon form av joller. Det började med att hon hängde på ett gööööö på en del ord. Sedan kom de obegripliga harangerna. Inte när hon ville oss något, och inte så mycket när hon lekte, men när hon pratade för sig själv vilket hon fortfarande gärna gör långa stunder i sträck. Hon har så trevligt och skrattar mycket, så inte stör det mig.
En annan sak vi inte kunde undgå att märka var att hon fastnade i språket. Ville hon ha en kaka, så sade hon det vi hade sagt till henne: "Vill du ha". Det här perspektivskiftet har helt gått henne förbi. Hon är Du, det är jag som är Jag. I vissa uttryck kan hon säga jag om sig själv, som "Jag ser ingenting", men det är som att det är själva uttrycken som har fastnat hos henne, som helhet. Inte orden som byggstenar.
Vi kämpade hårt med att få henne att säga "Jag vill ha", och jobbar fortfarande med att få ur henne hela meningar för att förtydliga VAD det är hon vill ha. Inte för att vi inte fattar, det är helt uppenbart att hon vill ha en riskaka när hon sträcker fram paketet mot mig. Det här har varit jättejobbigt för henne. En dag låg hon på golvet och grät i säkert tio-femton minuter medan jag vägrade ge henne en riskaka om hon inte sade "jag vill ha" istället för "vill du ha". Det var inte roligt alls och jag undrade om det här verkligen var rätt sätt, men när jag väl hade börjat kunde jag inte gärna backa. Då skulle ingenting vara vunnet. Till slut lugnade hon sig, formade "jag vill ha" med läpparna lite försiktigt, och sade det sedan högt. Då jublade jag högt inombords och gav henne en stor kram och så många riskakor hon ville ha. Personalen på habiliteringen bekräftade att jag hade gjort rätt, och sedan den gången går det mycket lättare att få henne att säga saker som "kan du bära mig" istället för "skall jag bära dig". Det tråkiga är att Elisabet inte förstår varför. För henne är det som att vi plötsligt har ändrat oss, som att äpple istället skall heta päron, vad nu detta skall vara bra för!
Under samma besök hos min äldre väninna, som undrade över hur man kunde vara autistisk om man pratade, så ville Elisabet ha körsbär som jag hade i min hand. Hon tittade uppmanande på handen och sträckte sig efter dem, och jag frågade: "Vad säger man?" varpå hon mycket bestämt svarade: "JAG vill ha!!!" Då fick hon förstås. När hon sprungit därifrån, sade väninnan lite docerande (till mig, inte till Elisabet): "Eller så säger man `snälla mamma kan jag be att få`?" Jag tittade stumt på henne några ögonblick innan jag sade något i stil med att "DET är överkurs!" Varför förvirra Elisabet ännu mer, bara för att det kanske låter lite trevligare i våra öron? "Jag vill ha" duger alldeles utmärkt!
Det lustiga är att när hon leker för sig själv, så pratar hon väldigt bra och flytande. Hon beskriver vad gosedjuren gör, och har precis den där lekrösten som man kan förvänta sig hos en fyraåring som berättar en historia. Det är när hon skall kommunicera med oss som det blir knasigt. Hon tar ingen notis om vanliga frågor som handlar om vad hon har gjort eller vad hon tycker är roligt. När hon vill oss något, så pratar hon oftast i oavslutade meningar, som: "Kan jag få en..." "Det är..." och tittar uppfordrande på oss för att vi skall fylla i åt henne. Inte alltid lätt, kan jag säga!
Kommentarer
Trackback
