Första samtalet med förskolan...

Läste i våras en bok som heter "Vad händer med Kalle" där en pappa öppenhjärtligt berättar om deras resa, från det där första samtalet från förskolan om att något inte är som det skall. Jag känner igen så mycket i det han berättar, även om jag och min man har reagerat på ett annat sätt.

Mellan Elisabet och Roland skiljer det knappa två år. Vi tyckte därför inte att det fanns någon anledning att låta Elisabet börja förskolan medan någon av oss var hemma med lillebror. För det fick vi ganska mycket kritik, både från vänner och från helt främmande människor. Barn MÅSTE ju börja förskolan vid halvtannat års ålder, för att Lära Sig. Annars halkar de obönhörligt efter i den sociala utvecklingen. Jag var en egoistisk mamma som berövade mitt barn det här viktiga samspelet, fick jag höra. Själva tyckte vi att vi gjorde helt rätt, så vi tog inte åt oss utan njöt av mysiga sovmorgnar, utflykter och lekträffar med andra familjer i ett tempo som passade oss utmärkt.

Elisabet hann alltså bli tre och ett halvt år innan hon började förskolan. Redan efter ett par veckor pratade en av pedagogerna med min man, och bad om vårt tillstånd att låta en specialpedagog titta lite på henne.
När jag fick höra det blev jag arg. Jag hade vissa fördomar om förskolan som institution, att man gärna ville stöpa barnen i samma form för att lättare kunna hantera dem, och för att lättare kunna pressa in dem i ett skolsystem som inte ger så mycket utrymme för olikheter. Jag visste att Elisabet tyckte om att leka för sig själv, att hon levde lite i sin egen värld, och var nästan beredd på att få ett samtal om detta. Ändå, eller kanske just därför, reagerade jag negativt. Jag tänkte att "jaha, här kommer en annorlunda unge, och då skall hon genast ändras på!" Men jag lugnade mig och tänkte att det är ingen idé att bli arg på riktigt förrän jag själv har pratat med personalen och hört deras motivering. När de förklarade för mig att det på inget sätt handlade om att ändra på Elisabets personlighet, utan att de som pedagoger behövde få hjälp och stöd - och att Elisabet själv troligen skulle behöva få verktyg för att kunna hantera den här nya situationen - då blev jag nöjd.

Många andra föräldrar reagerar med att först slå ifrån sig, kan inte riktigt acceptera att något skulle vara "fel" med deras barn. Samtal med specialpedagog, utredning, diagnos - ord som kan kännas stora och skrämmande. Man vill inte gärna stämpla sitt barn. För mig var det hela mycket enkelt när jag fick höra att Elisabet kunde bli väldigt upprörd och ledsen under samlingarna och i vissa andra situationer. Krävs det en utredning, en stödperson och eventuellt en diagnos för att hon skall må bra - ja, då är det bara att köra på.
Hon är ju vår underbara unge vad som än står i några papper.

Kommentarer
Postat av: Christina

Skulle inte förvåna mig om hon är så harmonisk nu just för att hon inte behövde börja på förskolan förrän vid tre års ålder. Att börja vid ett och ett halvt tror jag inte hade hjälpt henne alls.

2010-10-23 @ 22:23:22
Postat av: Elisabets mamma

Jag väljer att tro det, jag också. Och att vi har vunnit väldigt mycket på att barnen har fått knyta så starka band till varandra, genom att de varit tillsammans så mycket.

2010-10-24 @ 23:24:26
Postat av: Anette

Hej!

Vilken fin blogg du startat :-)Du skriver sa varmt och harligt om din dotter. Fastnade for det du skrev om at hon inte borjade forskolan forran hon vad 3,5 ar...Big deal sager jag. I Sverige ar vi sa fixerade vid att alla ska ga pa forskolan. Jag har bosatt mig i Australien och har tva flickor som jag varit hemma med sedan den forsta foddes for snart 5 ar sedan. Har borjar man pa Kinder (lekis) forst nar man ar 4 ar, vissa borjar nar de ar 3 ar men det ar inte oblligatoriskt, vilket var dotter gjorde for att vi ville att hon skulle ut och traffa lite fler barn. Man gar nagra timmar per vecka och sedan ar man hemma. Kan bara se det som nagot positivt att de fatt vara hemma. Visst finns dagis har ocksa men da betalar man dyrt for det och da jobbar man ocksa. Tycker att det var starkt gjort av dig att sta emot hur man gor i Sverige dar alla ska ga pa dagis sa fort det bara gar. Ar ingen motstandare till dagis alls men det finns inga direkta alternativ om man vill pa annat satt. Haller ocksa med att barnen knyter starka band till sina syskon samt att de fatt uppleva att ta dagen lite mer som den kommer och inte behova stressa ivag till och fran forskolan. Kan dock tanka mig att mitt liv sett lite annorlunda ut om jag bosatt mig i Sverige.

Ser fram emot att lasa mer i din nya blogg.

Tjingeling :-)

2010-10-26 @ 06:19:22
Postat av: Elisabets mamma

Anette, jag håller med dig! Dagis/förskola är bra om föräldrarna behöver arbeta. Men att tvinga in alla ett-och-ett-halvtåringar i systemet, bara för att det skall vara så, är jag helt emot!

Jag tror det har mycket med osäkerhet att göra. Att "alla andra" gör det, då måste man visst också göra så. Därför är det hotfullt med någon som väljer att vara hemma. Därför får jag försvara mig.

2010-10-27 @ 11:57:49
Postat av: Sabina Andersson

Jag arbetar själv på förskola (och jag AVGUDAR mitt jobb) men när jag skaffar egna kommer jag ha dem hemma ett bra tag. Visst är förskola roligt och bra på många sätt men har man möjlighet att vara mer med sina barn så ska man ta den. Alltid.

Bra gjort!!!

2011-07-28 @ 17:32:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0