Fördomar

I somras berättade jag för en dam ur den äldre generationen att vi höll på med en autismutredning av Elisabet. Hon tittade förvånat på mig och sade: "Men hon pratar ju?!"

Visst pratar hon. Så gott som konstant. Utom när hon ritar på väggarna. Då är hon knäpptyst och det är då man går och ser efter vad hon gör.

Många har en uppfattning, vag eller bestämd, av vad det innebär att vara autistisk. Några ser framför sig en okontaktbar kuf som vaggar med överkroppen och slår sig själv i huvudet. Andra tänker på Rain Man, eller personer med Aspergers som också ligger inom det väldigt breda autismspektrat.

Elisabet har inga problem med att byta miljö, att vara hos främmande människor, att gå på dagis, att äta på restaurang. Inga behov av fasta rutiner eller ritualer. Inget självskadebeteende, inga våldstendenser, inga vredesutbrott. Älskar att kramas, kryper självmant upp i knät, viskar ibland "jag tycker om dig" eller "jag älskar dig" till oss.

Det hon blir riktigt upprörd över, är när någon säger fel sak. Ibland vet vi vad som är fel, som om vi skulle försöka påstå att hästen äter äpplen. Det gör den INTE! Hästen äter GRÄS, punkt slut! Ibland rättar hon oss bara bestämt, ibland blir hon alldeles ifrån sig och gråter. Andra gånger har vi inte en aning om vad vi eller lillebror sade som var så fel. Värst är det förstås för henne själv, men nästan lika illa för lillebror som är tre år. Han förstår inte varför han inte fick säga - ja, vad det nu var. Och häri ligger den stora utmaningen för oss. Att inte bli "medberoende", att inte lära Roland att vika sig. Det vore ju bäst för husfriden om vi bara försökte släta över, och säga till Elisabet att "ja, du har rätt, det var inget lejon, det var en katt!", men vad ger det för signaler till Roland? Han måste ju få säga att det var ett lejon, om det nu var det som var felet i det här fallet. Vi kan inte rätta världen efter vad Elisabet tycker. Vårt jobb som föräldrar, ALLA föräldrars jobb, är att förbereda sina barn för ett självständigt liv. Då fungerar det inte om vi skapar en liten bubbla för Elisabet. Då är det vi som gör henne funktionshindrad.


Kommentarer
Postat av: Christina

Vad härligt att hon älskar att kramas! Hon kommer nog att lära sig så småningom att människor inte alltid säger "rätt" saker, det går ju åt rätt håll redan nu.

2010-10-21 @ 20:47:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0