cariad

Elisabet (och hennes mamma...) har alltid gillat Barbapapa. Hennes första "tvåordsmening" strax efter ettårsdagen handlade om att Barbalala hade förvandlat sig till en gris. Hon pekade och sade: "Blla *snork*"

Just nu har jag påslakan med hela Barbafamiljen på. Elisabet, Roland och jag busade och stojade i sängen, och pratade om vad alla barbabarnen hette. Plötsligt fick jag ett infall.
-Du är Barbafin, sade jag och lade handen på Elisabet samtidigt som jag försökte se så lurigt skämtsam ut jag kunde. Jag visste att det kunde sluta i tårar och förtvivlan, men ibland måste man prova.
Hon såg på mig en stund med ett avvaktande leende och en liten tvekan i ögonen. Vad är det nu mamma hittar på?
-Jag är Barbalala, fortsatte jag och klappade på mig själv.
Roland fattade genast galoppen.
-Jag är Barbazoo, förkunnade han.
-Du är Barbafin, upprepade jag.
Elisabet fick något fjärrskådande i blicken och sade:
-Neej, det är en annan flicka som heter så.
Jag förklarade:
-Jag leker att du är Barbafin. Och jag leker att jag är Barbalala.
Då tändes en glimt i hennes vackra ögon, och den närmsta stunden studsade både hon och Roland omkring som tossingar i sängen och skojade om vad alla hette.
Till slut lugnade de ner sig.
-Vem är du? frågade hon och pekade på sig själv.
-Barbafin, svarade jag.
-Nej, svarade hon vänligt och liksom markerade att leken var slut.
-Du är Elisabet, sade jag då.
-Jaaaaaaaaaaaaaaaaa! jublade hon och konstaderade vidare att:
-Det är mamma!

En så enkel lek. Men så otroligt värdefull!