cariad

Efter att ha fått många kloka kommentarer av vänner, här och på andra ställen, så tror jag att jag har lyckats sätta fingret på varför jag blev så upprörd.

Egentligen handlar det inte så mycket om Elisabet, utan om den person jag var förr. Tankesättet jag hade för tolv år sedan och bakåt, som jag kämpat så hårt för att komma ifrån. En negativ inställning, som fullkomligt sög musten ur mig.

Jag vill inte tillbaka dit! Jag vill verkligen inte fokusera på problem och svårigheter, utan på lösningar. Någon kanske invänder att man nog måste identifiera problemen för att hitta lösningar, men smaka på dessa två meningar:

"Vad har ditt barn svårt för?"

och

"Vad vill du hjälpa ditt barn med?"

För mig är det en stor, stor skillnad. Skillnaden mellan att vilja springa gråtande ur salen och fäkta vilt med vassa svärd, och att lugnt fundera på vad mitt barn behöver för att kunna fungera bättre i det här samhället.

Det behöver inte betyda att jag tycker att kursen skall anpassas efter just mig, men det kanske betyder att jag kan hantera kommande förmiddagar bättre. Och kanske kan ge lite nya infallsvinklar till de andra.