Paradoxalt framsteg

En väninna kommenterade förra inlägget, hur bra det var att Elisabet kunde uttrycka vad som var fel. Just det har varit ett av de största problemen för både henne och oss tidigare, att hon har varit upprörd utan att kunna förklara varför. Hon har använt uttryck som "det kliar" och "har du fastnat", för att hon visste att de har en negativ klang. Men det har inte givit någon som helst förklaring till vad som är fel.

Nu har det gudskelov lossnat. Förra helgen var hennes älskade morföräldrar, moster och kusin på besök. De kom på fredagkvällen, och vanligtvis sover de hos oss, eller så tar hälften in på hotell eftersom det blir ganska trångt när alla kommer samtidigt. Den här gången hade alla bestämt sig för att ta in på hotell. Jag tyckte väl inte att det var en så bra idé, barnen tycker om när folk sover kvar här, men de fick göra som de ville.

Efter ett par timmar var det då dags för uppbrott. Elisabet hade blivit så otroligt glad när de kom, hon hoppade och studsade och kallade sin moster för en liten igelkott, och hade så roligt. Lika förtvivlad blev hon när alla plötsligt skulle gå. Jag vet inte när jag såg henne så uppriven senast, inte ens den gången jag plockade upp henne ur dammen i våras. Det skar i hjärtat på oss alla.

Men mitt i hennes förtvivlan kunde hon uttrycka sig!
Vi ska ta av jackorna igen!
Vi skall säga välkommen in!
Det skall plinga på dörren!
Man skall sova hemma!

Hon lugnade sig så småningom och somnade glad.
Kvällen efter var det samma sak, att alla besökare skulle åka till sitt hotell. Men dels hade hon umgåtts med dem hela dagen, dels tror jag att hon förstod när vi sade att "nu åker de och sover på sitt hotell, sedan kommer de hit imorgon igen". Då blev hon inte ett dugg ledsen.

När de väl skulle åka hem till sig på söndagen, så var det förstås inte roligt, men långt ifrån fredagens förtvivlan och hon blev snabbt glad igen.

Att hon blir ledsen är bara ett sundhetstecken. Det betyder att hon bryr sig om de här människorna, och att hon förstår att hon inte kommer att träffa dem på ett tag. Och att hon kan uttrycka sin sorg, det är helt enkelt fantastiskt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0