Och ett steg till!
Har ni tänkt på hur mycket frågor man ställer till ett barn? Även det nyfödda barnet pratar vi med på det sättet. "Är du så trött nu?", "Var det mysigt att bada lite?" och så vidare. Så småningom börjar de flesta barn svara på dessa frågor och lär sig ett samspel.
Den föräldragrupp vi blev erbjudna att delta i när hon var nyfödd blev så lyckad att vi än idag har kontakt och ses när vi hinner. Därför har jag kunnat följa flera barns utveckling under samma period. Barn är olika, javisst, men jag tror ändå att man som förälder har en vag eller stark känsla av när det som är olikt är lite för olikt. Att Elisabet pratade så mycket tidigare än de andra fem barnen kändes inte onormalt, utan mest roligt. Men det här med interaktionen reagerade jag på. De andra barnen svarade sina föräldrar. Med ord, gester eller miner. Det gjorde inte Elisabet. Hörseln var vi aldrig oroliga för, om vi prasslade med ett godispapper två rum bort så stod hon strax bredvid med stora, uppfordrande ögon. Men det här vardagliga, det jag hade sett fram emot, att få visa saker och prata om dem tillsammans. Inget av det intresserade henne det minsta. Hon lärde sig tidigt att svara "inte!" när hon inte ville ha eller göra något, men inte förrän hon var nästan tre och ett halvt lyckades vi få ur henne ett klart "ja" när det faktiskt var något hon ville.
Där har det legat under ett år, ungefär på samma nivå. Vi kan, ibland med lite tjat, få ur henne ett ja eller nej när det handlar om saker hon vill ha eller göra. Ändå frågar vi henne en massa, för jag vet inte hur jag annars skulle prata med henne. Även om jag inte förväntar mig något svar, så frågar jag ju "har ni varit på utflykt idag" eller "var det roligt att leka med Anna". Jag vet ju att hon har varit på utflykt och vill kommentera det på något sätt, och att säga "du har varit på utflykt" känns knasigt. Så, jag frågar på.
Igår var det en kall och härlig vinterdag med tillräckligt med snö för att gå till pulkabacken efter dagis. Elisabet tycker bara om att åka snowracer på plan mark, så när Roland ville åka i backarna klev hon av och åt snö istället. (Bara vit snö, Elisabet! Inte gul, inte brun!) Jag frågade "är det gott med snö?" varpå hon som vanligt ignorerade mig och tog några steg bort - men så plötsligt vände hon sig om, såg mig rakt i ögonen och sade:
"Ja!"
Det känns som att det börjar hända något nu!
Den föräldragrupp vi blev erbjudna att delta i när hon var nyfödd blev så lyckad att vi än idag har kontakt och ses när vi hinner. Därför har jag kunnat följa flera barns utveckling under samma period. Barn är olika, javisst, men jag tror ändå att man som förälder har en vag eller stark känsla av när det som är olikt är lite för olikt. Att Elisabet pratade så mycket tidigare än de andra fem barnen kändes inte onormalt, utan mest roligt. Men det här med interaktionen reagerade jag på. De andra barnen svarade sina föräldrar. Med ord, gester eller miner. Det gjorde inte Elisabet. Hörseln var vi aldrig oroliga för, om vi prasslade med ett godispapper två rum bort så stod hon strax bredvid med stora, uppfordrande ögon. Men det här vardagliga, det jag hade sett fram emot, att få visa saker och prata om dem tillsammans. Inget av det intresserade henne det minsta. Hon lärde sig tidigt att svara "inte!" när hon inte ville ha eller göra något, men inte förrän hon var nästan tre och ett halvt lyckades vi få ur henne ett klart "ja" när det faktiskt var något hon ville.
Där har det legat under ett år, ungefär på samma nivå. Vi kan, ibland med lite tjat, få ur henne ett ja eller nej när det handlar om saker hon vill ha eller göra. Ändå frågar vi henne en massa, för jag vet inte hur jag annars skulle prata med henne. Även om jag inte förväntar mig något svar, så frågar jag ju "har ni varit på utflykt idag" eller "var det roligt att leka med Anna". Jag vet ju att hon har varit på utflykt och vill kommentera det på något sätt, och att säga "du har varit på utflykt" känns knasigt. Så, jag frågar på.
Igår var det en kall och härlig vinterdag med tillräckligt med snö för att gå till pulkabacken efter dagis. Elisabet tycker bara om att åka snowracer på plan mark, så när Roland ville åka i backarna klev hon av och åt snö istället. (Bara vit snö, Elisabet! Inte gul, inte brun!) Jag frågade "är det gott med snö?" varpå hon som vanligt ignorerade mig och tog några steg bort - men så plötsligt vände hon sig om, såg mig rakt i ögonen och sade:
"Ja!"
Det känns som att det börjar hända något nu!
Kommentarer
Postat av: Ingeli
Vad härligt att höra att det är saker som "lossnar" eller vad man ska säga. Tycker det är härligt att läsa det du skriver och den positiva anda du har. Sedan jag fick min sjukdom (och hade slutat vältra mig i självömkan) så försöker jag tänka positivt jag med. Det funkar ju bättre så för mig och för alla andra, även om det faktiskt är ett rejält mentalt kliv att ta att faktiskt vända tankemönster!
Att läsa dina positiva tankar kring barnen och era framsteg gör mig glad! kram på dig för att du sprider det du är och vad din familj är runt om dig!
Postat av: Christina
Vad roligt!! Och vad bra att du frågar på och inte har gett upp för att du inte får något gensvar, då skulle ju inte det där "ja"-et ha kommit nu.
Trackback
