cariad

Ibland får jag frågan vad Elisabet tycker om sin assistent Anna. Jag har inte kunnat svara annat än att jag inte hört att det varit några problem i alla fall. De andra pedagogerna sade tidigare under hösten att hon, som alltid, har varit lite reserverad mot ny personal, men inte direkt avig.
Sedan dess har Anna börjat träna mer fokuserat med henne, som jag har berättat om tidigare. Och idag fick jag höra något som värmer i hela kroppen! Jag mötte Anna i grinden när jag lämnat barnen, och hon berättade att i torsdags hade Elisabet sagt: "Anna!", strålat med hela ansiktet och givit henne en riktigt gosig kram. Helt på eget initiativ.

Lyckotårarna svämmade nästan över. Det här är så stort! En enda gång har Elisabet tittat upp på mig och sagt "mamma", sådär kärleksfullt. Det hör inte till vardagen. Kramar och gos och många tecken på tillgivenhet, ja, men inte det här fokuserade "jag tycker om just dig och säger därför ditt namn". Det är vackert!