Besök hos neuroläkaren

Medan jag var på kurs, som jag kommer berätta mer utförligt om senare idag eller imorgon, följde min man med Elisabet till neuroläkaren. Det var inte populärt. Elisabet ville inte bli petad på, ville inte klä av sig, ville inte titta in i lampan, ville inte ha något i örat, ville inte ha stetoskop mot bröstet, ville inte. Ganska sund reaktion tycker jag, om än lite opraktisk.

Vi hade fyllt i ett formulär om hur hon sover, äter, toalettvanor, ångestförekomst och lite sådant, och maken fick svara på frågor på huruvida hon tappade verklighetsförankringen eller blev okontaktbar. Några sådana problem har vi aldrig upplevt.

Läkaren berättade också att det är till henne vi skall gå om vi vill söka vårdnadspeng. Vi kan alltså få gå ner i arbetstid och få ersättning, om vi behöver vara hemma mer med Elisabet för att träna. Just nu känns det som att den allra bästa träningen får hon i förskolan, men det är ändå bra att ha i åtanke om skolsituationen blir svårare. Eftersom hon redan har sin diagnos, så trodde inte läkaren att det skulle bli några större problem om vi verkligen ville detta.

Hörselkontroll ville hon verkligen försöka genomföra på något sätt, kanske prova lite senare. Jag sade att maken borde ha föreslagit att hon prasslade med godispapper på olika avstånd! Det hade nog tagit skruv.

Kommentarer
Postat av: Nickan

Skönt iaf att gå till en läkare som är van vid väldigt osamarbetsvilliga små barn. När vi gick därifrån sa hon hejdå till T, varpå han svarade: Hejdå! Vi ses ALDRIG igen! fniss

2010-11-17 @ 17:08:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0