cariad

Lite fler tankar innan jag kan samla mig om dagens kurs. En del av det har jag skrivit tidigare men det får ni stå ut med.

En ung släkting till mig föddes döv. Hans storebror tyckte att det var hur coolt som helst! Föräldrarna var kanske inte lika överförtjusta, men tog det ändå lugnt och valde att efter en tid ge honom ett cochlea-implantat. Den dagen han tecknade att han kunde höra fåglarna, det var en stor dag.
Många döva har varit motståndare till detta implantat. De menade att barnet berövades sin kultur, och att det verkligen inte är någon olycka att vara döv.

En del föräldrar till barn med autismspektrumstörningar menar att barnet måste få vara som det är. Ingen träning här inte!

Men vem skulle beröva en förlamad person en rullstol? Eller bannlysa glasögon?

Jag tror dock att det är viktigt att den döve får lära sig teckenspråk eller att läsa på läppar. En dag kanske implantatet går sönder, och den yttre delen kan inte användas i blöta miljöer. Även om han själv kan göra sig förstådd, och kan läsa skrivna lappar, så blir det ett onödigt handikapp. Som att vara tvungen att ha med sig ett lexikon till England och slå upp ord för ord, istället för att lära sig språket.

Andra nekar envist till att det skulle vara något problem med deras barn. Autistisk med utvecklingsstörning? Inte då, han skall bli kirurg! Gå i vanlig skola, naturligtvis utan assistans.

Även om jag inte kände igen så mycket från genomgången i förrgår, så kände jag igen desto mer när föräldrarna i gruppen berättade om sina barn idag. Jag är fullt medveten om att Elisabet har ett funktionshinder i ordets rätta bemärkelse - hon är förhindrad att funktionera i vårt samhälle som det är uppbyggt. Det betyder inte att det är något fel på vare sig henne eller samhället (även om man kan undra ibland med det senare...), men de går inte ihop. Inget att hymla med.

För att ge henne en chans att komma till sin fulla rätt, så måste Elisabet få lära sig hur vi andra kommunicerar. Jag kan inte utgå ifrån att hon alltid kommer att vara fullt nöjd i sin lilla bubbla. Redan nu närmar hon sig de andra barnen och är nyfiken på vad de gör. De har lärt sig att förstå henne ganska bra, och tar hennes egenheter som självklara - men det är inte långt till skolans värld med ett annat klimat och ett annat tempo. Vill hon vara med där, så måste hon få veta hur!

Det handlar inte om att försöka ta ifrån Elisabet något eller försöka göra henne så "normal" som möjligt. Det handlar om att tillföra. Lära henne ett till språk som hon kan använda när hon behöver. Lära henne att vi andra inte kan veta vad hon tänker, så att hon slipper bli så frustrerad när vi säger "fel".