Ännu ett välsignat steg

Elisabet har alltid gått sina egna vägar utan att bry sig särskilt mycket om huruvida någon följer efter henne eller inte. En gång i somras när hon tröttnade på att vara i den stora lekparken, gick hon bara iväg. Jag bestämde mig för att följa efter henne på avstånd, för att se hur långt hon skulle gå och vad hon skulle göra. När jag såg henne stanna vid en damm en bit bort, så gick jag betydligt närmare men lät henne hållas när hon började leka med en pinne i vattnet. Barn måste få göra sådant.

Innan jag hann blinka tog ungen ett kliv rakt ut i dammen och försvann.
Innan jag hann tänka, satt jag med henne i famnen, blöt ända upp till bröstkorgen. Lugnade henne, kramade henne, förklarade att hon hade ramlat i dammen, bekräftade att det var läskigt men att mamma var här nu och tröstade henne. Förmodligen trodde hon att det mörka vattnet var en stor vattenpöl som den utanför vårt hus, som man kan plaska i med fötterna. Elisabet hickade och sade "läskigt" och grät, och jag var lugnet själv och fortsatte trösta. Bar henne bort till platsen där några vänner lekte med Roland. Ringde min man, som var hemma, och bad honom komma genast med torra kläder. Torkade oss, och erbjöd båda barnen varsin klubba som jag haft med i ryggsäcken eftersom det var lördag. Då blev Elisabet glad, och mumsade glatt på sin klubba, och sedan var det inget mer med det.

Då, när jag inte längre behövde vara lugn inför mitt barn, drog jag henne intill mig och grät tyst i hennes vackra hår. Då förstod jag på fullaste allvar hur väl vi måste vakta på det här barnet. Hur farligt det kan vara att hon lever i sin egen bubbla. Det är klart att andra ungar också gör sina upptäcksfärder som slutar mer eller mindre lyckligt. Det hade kunnat hända Roland också. Men ändå, det är något extra obehagligt i att ens barn struntar fullkomligt i var mamma och pappa är, och bara går iväg på egen hand. Roland kan gå iväg, men kommer tillbaka för att kolla var vi är, eller för att det inte var kul att upptäcka saker ensam. Roligare med samspel.

Igår var världen full av snö när vi gick hem från dagis. Barnen ville inte sitta i vagnen, utan gå den lilla roliga skogsvägen själva. Elisabet gick i förväg, Roland ville stanna och leka. Jag slets mellan dem, väl vetandes om att det så småningom kommer en liten bilväg efter stigen. Elisabet försvann ur sikte, och jag lyckades få upp Roland i vagnen med löfte om att gå förbi lekparken på hemvägen.
Då!
Elisabet hade vänt, bara för att se var vi var! När hon såg oss, fortsatte hon igen.

En till synes vardaglig händelse, som för mig hade en enorm betydelse. Hon tog ett kliv ur sin bubbla, hon ville veta att vi följde efter henne. Steg för steg närmar hon sig samspel.

Kommentarer
Postat av: Cia

Ååh va härligt!!!! Underbart med varje litet framsteg!

2010-11-10 @ 21:32:50
Postat av: Nickan

vad skönt! Just när man insett att de är npå ett visst sätt som skiljer sig från deras jämnåriga så överraskar de en. På en kurs sa de att på många saker ligger autistiska barn ca 2 år efter i utvecklingen. Vissa saker kommer de ju helt ikapp med, vissa aldrig.

2010-11-11 @ 08:12:12
Postat av: Anette

Åh vad skont att hon stanna och vande om, "tankte" pa er :-)

2010-11-12 @ 11:17:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0