Änglar

Det här inlägget har jag funderat på länge. Kanske tycker en del av er att jag är helt dum i huvudet och slutar följa bloggen, men det må ha vara hänt. Nu vill jag verkligen dela med mig av mina erfarenheter kring något som kan vara väldigt laddat.

Tidigt i höstas fick jag tips av en bekant om en bok av Lorna Byrne, som heter Änglar i mitt hår. Det är en självbiografi skriven av en irländsk kvinna som ansågs vara efterbliven. Hon kunde som barn inte fokusera blicken, och verkade vara allmänt frånvarande. Lorna berättar att det var för att hon såg änglar, och kunde kommunicera med dem. Det gör hon än idag. Boken är skriven på ett lågmält, ödmjukt sätt. Hon skriver att Gud, och med det menar hon alla religioners gudomligheter och inte bara den kristna, vill människan väl och till vår hjälp skickar h*n mängder av änglar för att hjälpa oss. Problemet är att vi har slutat att be, och att det därför finns många, många "arbetslösa" änglar som inget hellre vill än att få hjälpa oss - men hur skall de kunna veta vad vi vill ha hjälp med om vi inte talar om det?

Jag bekänner mig inte till någon religion, men väljer att tro på skyddsandar och reinkarnation för att jag tycker att det är en trevlig tanke. Och jag lekte med tanken på att det faktiskt fanns en massa änglar som vill ha jobb.

När Elisabet tidigare fick sina utbrott, kunde det ta tid att lugna henne. Ibland måste jag ta henne i famnen, lägga mig på sängen och kramas i en kvart innan det gick över, och då var det ofta lite skört efteråt, man måste vakta sina ord. Minsta felsägnign kunde starta ett nytt utbrott. Inte varje dag, ibland inte ens på en vecka, men periodvis har hon kunnat ha sådana här attacker flera gånger om dagen. Och flera gånger i veckan har det varit mindre utbrott som inte krävt att vi kramas på sängen, men ändå har hållit på ett tag. Jag har försökt utstråla lugn, försökt prata mjukt, försökt avleda, och till slut har det ju lyckats men det har tagit kraft från oss båda.

Nu tänkte jag att jag skulle prova. Första gången hon fick ansats till ett utbrott, blundade jag och tänkte:
"Är det några änglar som vill hjälpa henne nu? Kan ni lugna henne? Kan ni viska något i hennes öra som tröstar henne?"
Ungen tvärtystnade och tittade fjärrskådande framför sig. Sedan var hon lugn.

Sedan dess har jag provat detta ofta. Återigen, inte varje dag, men flera gånger i veckan. Inte omedelbart, utan först ser jag om det går över av sig självt eller om något jag säger kan hjälpa. Men när jag bedömer att det är på väg att barka utför, då tänker jag ungefär som den första gången. Och varenda gång har hon lugnat sig! Ofta genast, ibland har det tagit en stund men aldrig mer än någon minut.

Skeptikerna tänker kanske att "hon hade nog lugnat sig ändå precis just då", men då vill jag berätta något. En kväll var hon helt uppe i varv, glad men hoppade och studsade och klättrade på mig och Roland som ville sova. Då tänkte jag "Snälla ni, det är bra att hon är glad och det får hon gärna vara, men kan ni hjälpa henne att lugna sig lite?" Då stannade Elisabet upp, tittade in i något för mig okänt och frågade: "Vem är det där?" "Ser du någon?" frågade jag, varpå hon igen sade "Vem är det där?"

Och i fredags, när vi var ensamma hemma och hade den där dusten om att lägga tillbaka kritorna i asken. Jag hade försökt locka med att läsa bok, och med glass, men gav sedan upp och bad änglarna trösta henne. Då slutade hon genast gråta och frågade: "Vad heter flickorna?" Jag trodde att hon menade barnen i boken vi skulle läsa, så jag frågade om det var Alfa eller Beta hon menade, men då började hon gråta igen. Jag bad en extra gång, och det slutade som sagt i att hon med en ilsken släng placerade kritan där den skulle vara.

När hon blev så ledsen för att mormor och morfar skulle åka till hotellet, så höll jag om henne och bad änglarna försöka förklara för henne att hon skulle få träffa dem imorgon. När jag började be hade hon redan gråtit en lång stund, men när jag väl bad lugnade hon sig på en minut, lade sig i sängen och skrattade sig till sömns.

Jag kan berätta många fler sådana här historier, men det var dagens händelse som fick mig att känna att det var dags att berätta för er om det här. Roland ville till pulkabacken efter dagis, men Elisabet ville hem. Samtidigt ville hon sitta på snowracern, så det blev att vi åkte till backen, och där klev hon av och ville gå hem med mig medan pappa och Roland åkte en stund. Hon ville helst åka på snowracern hem, och grät för varje steg hon tog. Allt var så jobbigt som det bara kan vara för en liten kall flicka som vill hem. Jag försökte muntra upp henne bäst jag kunde utan resultat, men tänkte att om nu änglarna vill ha något att göra så kan de få hjälpa oss nu också. Femtio meter ifrån en idrottsplan som vi skulle snedda över började jag be. "Kan ni trösta henne? Kan ni berätta något roligt för henne?" De första stegen på planen grät Elisabet fortfarande. Sedan var hon tyst en lång stund. De sista stegen på planen skrattade hon. Sedan var hon helt och hållet nöjd och glad resten av vägen hem, och ögonen bara glittrade på henne.

Varje kväll innan jag somnar tänker jag igenom dagen och tackar änglarna för allt de har hjälpt till med. Jag känner mig alldeles varm inuti.

Jag säger inte att det fungerar på alla. På Roland hjälper det inte, när han är på sitt sämsta humör och inte vill någonting. Men det här är för magiskt för att jag inte skall vilja berätta om det.

Jag kan inte förklara det, vill inte heller behöva förklara eller övertyga någon skeptiker. Jag är bara så otroligt tacksam över att vi har hittat ett sätt som fungerar för just oss.


Kommentarer
Postat av: Nickan

Vilken underbar tanke. Får fundera på den en stund.

2010-11-29 @ 20:47:45
Postat av: Christina

Jag har tänkt flera gånger medan jag har läst den här bloggen (och ännu flera gånger när jag har träffat Elisabet eller pratat med dig om henne): 'Men Elisabet ser ju saker som vi inte ser.' Jag vet inte exakt vad det är, men 'änglar' är en bra beskrivning.

2010-11-29 @ 23:23:41
Postat av: Karin

Just det här har också jag tänkt en hel del på sen du berättade om boken tidigare i höstas. Och jag har också fått tillfälle att testa. Jag brukar ibland innan jag somnar fastna i otäcka tankar. Vet inte varför, men det bara händer. Kan vara av typen "jag blir levande begravd" eller "mitt barn ramlar ner i en brunn och jag får inte upp h*n". Helt utan att jag kan stoppa dem så snurrar det i mitt huvud. Så en gång när jag låg i sängen och hade en massa liknande obehagliga tankar så fick jag för mig att testa din teori och bad helt enkelt (i mitt huvud) att om det finns någon i närheten som kan ta bort tankarna så fick de gärna göra det. Och så var de bara borta och jag kunde somna. Så änglar eller inte, det fungerade! Har prövat ytterligare ett par gånger efter det med samma resultat.

2010-11-29 @ 23:58:50
Postat av: Anette

Instammer helt med Nickan. Vilken underbar tanke att anglar finns :-) och att det hjalper till. Jag far nog ocksa fundera pa det en stund men helt klart gillar jag tanken, sa magiskt pa nagot vis. Tack for att du delade med dig. Nu "ser" jag en massa anglar i spetsklanningar som flyger runt i huset :-)

2010-11-30 @ 04:55:38
Postat av: Åsa

jag ryser i hela kroppen och känner glädje inför din berättelse att Elisabet har sina fantastiska änglar runt sig. Jag tror på änglar och jag vet att jag har mina hos mig varje dag. Jag blir så glad när du berättar att du vill pröva detta som du läst och att både du o Elisabeth får respons på en gång, fantastiskt :)

kram till dig och dina underbara juveler

Åsa

2010-11-30 @ 07:59:52
URL: http://livetsvackrating.blogg.se/
Postat av: Linda

Åhh vad underbart med änglahjälp.Skulle vara intressant att pröva det själv. Boken du tipsade om kanske man skulle önska sig i julklapp.

Kram Linda

2010-11-30 @ 23:37:11
URL: http://snurrepinn.blogspot.com
Postat av: mamman

Jag tror absolut att vissa barn/vuxna kan se mer saker som vi vanliga inte ser. Det är ju toppen att ni hittat ett sätt som funkar för er!

2010-12-18 @ 17:00:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0